This Must Be the Place – Michael Tapper

Frankrike/Italien/Irland 2011. Regi: Paolo Sorrentino. Skådespelare: Sean Penn, Frances McDormand, Judd Hirsch, Harry Dean Stanton. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.58.

Den som har sett Paolo Sorrentinos prisbelönta Il Divo (2008), en svidande uppgörelse med italienske ex-premiärministern Giulio Andreotti, förundras kanske över This Must Be the Place. Trots att den handlar om jakten på en nazitysk krigsförbrytare som gömmer sig någonstans i USA tycks det politiska engagemanget förvisad till filmens marginaler.

President Obama och Sarah Palin skymtar förbi på tv-apparaten. Vi möter en sorgsen krigsänka och en trångsynt historielärarinna. Nazisten visar sig vara en ängslig gammal gubbe.

I stället är det huvudpersonen, 1980-talsrockvraket Cheyenne (Sean Penn), snarare än den dåligt vidhäftande nazijakten som är filmens verkliga ämne. Namnet leder tankarna till punkdrottningen Siouxie Sioux, utseendet har lånats från Robert Smith i The Cure och det knarkstela kroppsspråket är en lyteskomik över Ozzy Osbourne.
Med sin gothstajlade gråtande barn-mask och livsleda i en värld av lyx och dagdriveri är han sinnebilden för en infantiliserad generation på ständig flykt undan en värld utan hopp, utan förändring. En pretty vacant Ziggy Stardust i sublim satellittillvaro med utsikt över främmande planet. Smärtfri. Obefläckad. Forever young.

Först när han får markkänning under sin parallella yttre och inre resa i det förflutna släpper den ironiskt distanserade Borat-blicken. Han blir vuxen, tappar masken och kan ta in världen igen. Filmen är ingen bråddjup analys, inget skakande drama. Men slutet är en vacker återfödelse med öppet leende ansikten. Gott så.

On the road möter han David Byrne, som står för filmmusiken och vars gamla hitlåt givit filmen dess namn. Byrne har byggt ett piano med trådar ut till det omgivande New York. Han hoppas en dag att med pianot kunna använda hela staden som instrument. Fast vem som spelar på vem är en öppen fråga när trådarna löper på båda hållen.