USA 2012. Regi: Simon West. Skådespelare: Sylvester Stallone, Bruce Willis, Chuck Norris, Dolph Lundgren. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.42.
I tvåan fortsätter de gamla machoprimadonnorna klimakterievandringen direkt från pojkrummet till åldringsvården utan att passera vuxenlivet. De svassar och poserar sig fram genom kul- och granatregn utan att få en skråma samtidigt som de med varje skott blåser skallen av femtioelva albaner och nepaleser och andra fula och skitiga undermänniskor.
Mest ser det ut som ett taskigt gammalt tv-spel, inklusive gaggandet av slitna oneliners. Särskilt idisslandet av Chuck Norris rollfigur som ensamvarg (Lone Wolf McQuade från 1983 var en av Norris bäst säljande rullar) får gubbsen att låta som om de hade hack i roten. Han introduceras med en välbekant musikslinga ur Den gode, den onde, den fule. Varför förblir dunkelt, och det är talande för filmens virriga pyttipanna av referenser. Den som eventuellt väntar på Clint Eastwood väntar förgäves. Han hade den goda smaken att pensionera sin Dirty Harry-image 2008 med Gran Torino, en film som i mycket gör upp med det förflutna.
De svenska insatserna har utökats med Amanda Ooms, vars tårögda bondkvinna manar på våra hjältemördare att mörda ännu mer. Veteranen Dolph Lundgren fortsätter däremot agera som om han sökte rollen som Frankensteins monster. Hans största dialoginsats är suktandet efter den svenska nationalrätten valröv på frågan om vad han vill ha som sin sista måltid.
Simon West (Con Air, Lara Croft: Tomb Raider) har tagit över registolen från Sylvester Stallone. Fast det gör ingen större skillnad. Det är fortfarande Stallones signatur på det åttiotalistiska berättandet i motljusbilder, en kvantiljon logiska luckor och hans egen rollfigur som Yoda-liknande actionführer. Scenerna när han muttrar någon visdom medan alla beundrande stirrar på honom som om han var en ny Jesus kan möjligen passera som småroliga. Om man nu gillar lyteskomik.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-08-22.