Sverige 2012. Regi: Stefan Berg. Medverkande: Calista. Längd: 1.12.
Strippa i Borås istället för dansare i New York. Det blev Calistas öde när hon 16 år gammal fann sig gravid med en mormon och tvingades till giftermål. Samtidigt hade hon kommit in på en dansskola på andra sidan Atlanten och hade en hägrande scenkarriär i blodet.
Åtta år och tre barn senare lämnar hon sin familj, förlorar barnen, blir hemlös men får tipset att bli strippa. Mot alla goda råd släpper hon in en av kunderna i sitt liv och blir mor på nytt till ytterligare två barn. För att försörja dem fortsätter hon strippa in i trettioårsåldern medan nye maken svartsjuk sitter hemma. Det bådar illa.
Dokumentärfilmer är som bäst när de illustrerar maximen om att alla har en berättelse. Fast Stefan Berg (Ola Svensson Superstar) har bara hittat en pusselbit: Calistas egen. Under berättelsens gång hopas därför en myriad frågetecken om hennes föräldrar, männen, barnen och de andra stripporna som delar hennes värld.
Genom att enbart låta huvudpersonen komma till tals får porträttet ingen resonans, inga frågetecken blir ens något rakare. Särskilt när filmen kommer till slutet och Calista tagit några nya avgörande steg mot ännu en oviss framtid är det frustrerande.
Även den konventionella formen blir entonig. Undantaget ett kort och melankoliskt möte med en stamkund är kameran antingen vid scenen eller i omklädningsrummet. Är hennes liv och värld så liten? Jag tror inte det. För att parafrasera en annan dokumentär är själen är större än världen, och det hade vi också behövt se mer av.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-11-09.