Savages – Michael Tapper

USA 2012. Regi: Oliver Stone. Skådespelare: Aron Johnson, Taylor Kitsch, Blake Lively, Salma Hayek, John Travolta, Benicio Del Toro. Åldergräns: 15 år. Längd: 2.11.

Trots nutidsmiljön är Savages en nostalgitripp till regissörens ungdom på sextiotalet med fritt sex och knarkromantik filtrerad genom åttiotalets ultravåld, reklamfilmstil och lyxmiljöer. Storyn kretsar kring ett idylliskt trekantsförhållande mellan knarklangarkompanjonerna Chon (Taylor Kitsch), ex-elitsoldat med knarkkontakter i Afghanistan, Ben (Aron Johnson), rastafarilockad botaniker med supermarijuana som sin specialitet, och deras gemensamma surfarbabe Ophelia (Blake Lively), kallad O som blinkning till den erotiska romanklassikern Histoire d’O av Pauline Réage.

Något gränslöst, utmanande sex handlar det likväl inte om trots signalerna om motsatsen. Som mest utbyter grabbarna lustfyllda blicka på varandra med O mellan sig. Dessutom är alla besynnerligt nog påklädda under bökandet i sänghalmen. Greppet görs säkert för att slippa den kommersiellt dödande 17-årsgränsen i USA, men iscensättningen ger ett dubbelmoralknäppt intryck. Desto frivolare är i vanlig ordning ultravåldet med moderiktigt inslag av tortyr när trion hotas av en mexikansk kartell som vill åt såväl deras bästsäljande supergräs som amerikanska kontaktnät.

Av någon anledning ser kartellbossen Elena (Salma Hayek) – iklädd slimmad klänning, långt cigarrettmunstycke och korpsvart hår – ut som en klassisk femme fatale på rymmen från en kinesisk bordell modell 1930-tal. Antagligen är det för att vi ska förstå vidden av hennes sadistiska hänsynslöshet. Skulle signalen ändå inte gå fram, får hon hjälp chefsplågaren Lados (Benicio Del Toro) talanger i motorsågsmassaker och levande kremering – live framför en webbkamera.

Som ytterligare komplikation blandar sig den korrupte knarkspanaren Dennis (John Travolta) och kartellkonkurrenten El Azul (Joaquín Cosio) i det elaka och brutala spelet. Efter åtskilliga övergrepp, mord och svek kulminerar filmen i en slutuppgörelse, Peckinpah light. Slutet går dessutom i reviderad repris efter inspiration från Michael Hanekes Funny Games. Men det hjälper inte.

Det vilar något dött och livlöst över filmen. Huvudtrion förblir snygga men tomma modedockor, deras antagonister en vandrande skurkkatalog ur filmhistorien. Komplikationerna betas av utan det någonsin blir riktigt spännande eller påträngande. En snyggt förpackad likgiltighet.