Frankrike/Storbritannien/Brasilien/USA 2012. Regi: Walter Salles. Skådespelare: Garrett Hedlund, Kristen Stewart, Sam Riley, Kirsten Dunst, Viggo Mortensen, Tom Sturridge, Amy Adams. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.17.
Att Jack Kerouacs bebop-inspirerade beatnikbibel On the Road (1957) slutligen hamnade hos radarparet Jose Rivera (manus) och Walter Salles (regi) var logiskt. Deras framgång 2004 med roadmovien Dagbok från en motorcykel (Diarios de motocicleta), om den unge Ernesto ”Che” Guevaras resa mot socialt och politiskt uppvaknande på drift i Sydamerika utspelas under samma turbulenta efterkrigstid. Här har dock Kerouacs politiska undertext tonats ner till förmån för sex, knark och jazz – med betoning på det första.
Skildringarna av fattig-USA har reducerats till en kort sekvens där huvudpersonen och Kerouacs alter ego, Sal Paradise (Sam Riley), är underbetald bomullsplockare i Kalifornien. I övrigt handlar det om manliga knulläventyr bland ”honungsfittor”, för att nu använda en formulering av vännen och flickjägaridolen Dean Moriarty (Garrett Hedlund) – ett alias för verklighetens Neal Cassady.
Även om filmen ibland dröjer vid de bittra kvinnor som dumpas längs vägen står dessa inte för mycket mer än hotet om kärnfamiljens kvävande normalitet. Faktiskt blir vi inte riktigt kloka på huvudpersonerna eller deras vänkrets heller, inklusive Old Bull Lee/William Burroughs (Viggo Mortensen) och Carlo Marx/Allen Ginsberg (Tom Sturridge).
Verklighetens förlagor utgick i sin civilisationskritik från erfarenheten av fascism och världskrig. Mot traditionella auktoriteter och traditioner ställde de en alternativ livsstil med spontanitet, njutning, mysticism och ständigt sökande. Därav Kerouacs tankar om ”den öppna vägens renhet”.
Att vara på väg innebar att låta medvetandet stå öppet för en sinnlig verklighet som annars grumlades av inskränkthetens och livsförnekelsens förstelning. Via hippievågen och new age smälte beatnikfilosofins inåtvändhet och jakt på omedelbar behovstillfredsställelse så småningom samman med en narcissistisk konsumtionskultur. Men vägen gick via en hälsosam uppgörelse med borgerliga konventioner, gammaldags sexualmoral och konservativ auktoritetstro.
Behållningen för dagens unga som drillats att sälja sig på Marknaden är kanske just att se dessa – med dagens språkbruk – ”slackers” och ”losers” lustfyllt vältra sig i självförbrännande utanförskap i enlighet med dåtidens hyllade outsiderideal. Särskilt i Eric Gautiers bildsköna filmfoto som i mötet med de fattiga lantarbetarna påminner om Jacob Riis sociala fotoreportage. Tyvärr fångar han och Salles inte Kerouacs språkliga extas på jazzklubbarna och i landskapsupplevelserna färgade av Emersons poesi.
De gedigna men aldrig lysande skådespelarprestationerna hämmas av att rollerna i stort stannar vid det skissartade. Viggo Mortensen har kul med sitt miniporträtt av Burroughs. Mest minnesvärd är dock Garrett Hedlunds anarkistiske men också ångestridne upptågsmakare.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-07-20.
