USA 2011. Regi: Brad Bird. Skådespelare: Tom Cruise, Paula Patton, Jeremy Renner, Simon Pegg, Anil Kapoor, Léa Seydoux, Michael Nyqvist. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.13.
Svenske kärnfysikern Kurt Hendricks (Michael Nyqvist) är samhällets fiende nummer ett i fjärde Mission: Impossible-filmen. Han fick sparken från Stockholms universitet ”därför att han var galen” och arbetade därefter som ”kärnvapenstrateg” för ryssarna innan han bestämde sig för att starta krig mellan Ryssland och USA. Anledningen? Tja, i likhet med 1960- och 70-talens superdatorer på film har han väl fått kortslutning i ett kretskort och beslutat sig för att rädda världen genom att utplåna den.
Men om handlingen är lika helflängd som förklaringarna bakom Impossible Mission Forces spektakulära insatser och matchande teknologi så är själva regi- och stuntarbetet desto mer imponerande. Kan man bortse från vett, sans, fysiska lagar och en del krystade psykologiska komplikationer inom Ethan Hunts (Tom Cruise) team så är filmen high tech-serietidningsaction i turboklass med de bästa James Bond-rullarna.
Animationsregissören Brad Bird (SUPERHJÄLTARNA) har en musikalisk fingertoppskänsla för variation i rytm och tempo under actioninslagen som låter åskådaren pendla mellan helspänn och nervkramp. En tillgång är också hans förmåga att vända dramaturgiskt svaga konstruktioner till komiska poänger. Från öppningsscenens riggade upplopp i ett ryskt fängelse med Dean Martins ”Ain’t That a Kick in the Head” skrålande ur anstaltens högtalare till Hunt och kollegan Brandts (Jeremy Renner) gräl om en långsökt avledningsmanöver signalerar Bird att det inte finns en molekyl allvar eller realism att hämta här.
MIGP är en renodlad actionpralin, lika god som snabbt försvinnande. Efteråt minns man nog inte så mycket av orsakerna eller motivet till den förvirrade jakten på Hendricks från Moskva till Mumbai via Dubai. För detta är i allt väsentligt ett kompilat av halsbrytande inslag: Kreml som exploderar, Hunt hängande i elektroniska sugkoppshandskar från skyskrapan Burj Kahlifa, Brandt iklädd metallunderkläder svävande i ett magnetfält inne i en superdator.
Resultatet är regins triumf över ett svagt manus mycket tack vare att skådespelarna agerar med allvarlig skärpa även i de knasigaste situationer. Särskilt den filmdödförklarade Cruise använder med bravur den knäppskalleimage som han fått i veckopressen för att vässa porträttet av Ethan Hunts mörkare sidor.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-01-27.
