Ministern – Michael Tapper

Frankrike/Belgien 2011. L’Exercice de l’état. Regi: Pierre Schoeller. Skådespelare: Olivier Gourmet, Michel Blanc, Zabou Breitman, Laurent Stocker. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.

Män täckta i svarta ceremonidräkter leder en naken kvinna genom maktens korridorer, in i ett ämbetsrum där hon först lockar en krokodil med sitt kön och sedan kryper in i djurets gap. Är hon kanske Marianne, den franska republikens symbol? Och är då krokodilen den kallhamrade Makten som slukar alla i sin väg?

Scenen utspelas i den franska transportministern Bertrand Saint-Jeans drömmar. Senare återkommer männen i svart för att offra även honom. Det är så han ser sig, som Maktens fånge. Men genom sin ryggradslösa opportunism och karriärsbefrämjande, brutala realpolitik är han också själv Maktens stöttepelare. En ”Sinister Minister”, som en av låtarna i filmen heter.

Olivier Gourmet – känd från bröderna Dardennes filmer (de står här som producenter) – spelar Saint-Jean som en slipprig, vag och undanglidande gestalt hukande från allt personligt ansvar bakom kalla fiskögon. Märkligt välbekant även hos oss när statsråd och toppbyråkrater med nollställt uttryck kopplar på kanslispråket för att dölja att en flyktingavvisning till tortyr och fängelse eller besparing på någon handikappad får några mänskliga konsekvenser att bry sig om. Dessutom har ju allt gjorts på ett korrekt och lagenligt sätt.

När Saint-Jean får en ny chaufför i form av den medelålders och långtidsarbetslöse Martin (Sylvain Deblé) konfronteras han med tvåtredjedelssamhällets ratade bottenskikt. Martin lyssnar och betraktar sin arbetsgivare med uppgivet uttryck. Men hans fru Josepha (Anne Azoulay) är desto oräddare, och klär av Saint-Jean hans självbelåtna martyrskap som nationens missförstådde hjälte under en improviserad middag i parets bostad: en husvagn.

Som sjuksköterska ser hon de dagliga konsekvenserna av politiken som makthavarna formar för vad de ser som ”detta trötta och tröttsamma land”. Deras cyniska fatalism som har ersatt visionerna och engagemanget. Politik är inte längre att vilja utan att följa – lobbyisterna, mediebruset, opinionsundersökningarna och framförallt: Marknaden.

Fast på en teflonmänniska som ministern rinner samvetet snart av igen. Strax är han ute och förklarar att de privatiseringar han med en folkmajoritet bakom sig varit emot ändå måste genomföras. Inte för att han tror på dem utan för att presidenten lockar honom att ta ännu ett kliv uppåt i den politiska hierarkin.

Philippe Schoellers elektroniska kompositioner på ljudbandet understryker Saint-Jeans slutna värld av hårdbevakade kanslihus, tjänstebilar med tonade rutor och arrangerade uppträdanden. Den enda gången han spontant kliver ur sin bil för att prata med några demonstranter håller det på att sluta illa. I slutbilderna begrundar han ett begravningstal, där han formulerar just det demokratiska patos som han själv borde leva efter. Ett uppvaknande? Eller bara ännu ett hopplock av tomma fraser?

© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-05-18.

3 x Sinistra ministrar

Mannen från Mallorca (1984) Historikern och journalisten Hans Villius gästspelar som den trixande justitieministern i Bo Widerbergs polisfilm efter Leif GW Perssons Grisfesten, baserad på Geijeraffären.

Maktens män (House of Cards, 1990–95) Trilogi av tv-serier där Ian Richardson gestaltar den machiavelliske konservative karriäristen Francis Urquhart, som inte drar sig för att bokstavligen gå över lik. En allvarsam motsvarighet till Rik Mayalls karikatyr Alan B’stard, som surfade på högervågen i Parlamentets svarta får (1987–92).

Fair Game (2010) Skrämmande uppvisning i mediemanipulation när George W. Bushs kabinett med spinndoktorn Karl Rove i spetsen piskar upp en förtalskampanj mot två underhuggare som kritiserat skälen till Irakinvasionen 2003.