Lorax – Michael Tapper

USA 2012. Dr.Seuss’ The Lorax. Regi: Chris Reynaud, Kyle Balda. Röster i originalversionen: Danny De Vito, Ed Helms, Zac Effron. Svenska röster: Hannes Edelroth, Andreas Nilsson, Bengt Järnblad. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.34.

Theodor Geisl (alias Dr Seuss) skrev sin berättelse 1971, i den ekologiska rörelsens gryning. Den är snäll, tillrättalagd och regnbågsskimrande. Naturen ska bevarad därför att den är gullig och kramgo snarare än för att alla livsformer – även de giftiga, fula och skrämmande – har ett självklart existensberättigande. Med andra ord är storyn lika stereotyp och förkonstlad som den konsumtionshysteriska plaststaden Thneedville, där handlingen utspelas.

Och det är synd, för det finns inspirerade infall. Ta till exempel greppet med att låta stadens ekonomi grundas på en industri som säljer ren luft på plastflaska, en tillverkningsprocess som ytterligare spär på föroreningarna och därmed ökar försäljningen av flaskluft, som i sin tur…

Knappast mer korkat än dagens jätteindustri kring vatten på flaska. I synnerhet dumt i länder som vårt, där kranvattnet är alldeles utmärkt. Och den fåniga reklamfilmen för köpluft blir höjdpunkten i Lorax just för att den är snarlik det vi just sett innan föreställningen.

Annars är det slägghammarens finess som gäller när budskapet ska bankas in, och filmen sänks ytterligare av en rad oinspirerade musikalinslag. För att levandegöra den här sagan om unge Teds jakt på det sista levande trädet och skogsanden Lorax (som ser ut som Snurre Sprätt-figuren Yosemite Sam, fast naken och med gul päls) hade det behövts en Hayao Miazaki eller en Brad Bird.

Magi, med andra ord. Det finns det dessvärre inte mycket av här.