J. Edgar

USA 2011. Regi: Clint Eastwood. Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Naomi Watts, Armie Hammer, Judy Dench. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.17.

Ojämn och plottrig film med enstaka briljanta scener och en solid skådespelarinsats av Leonardo DiCaprio. Huvudsakligen ligger problemet i manusförfattaren Dustin Lance Blacks (Oscarbelönad för Milk) berättarstruktur, där de ständiga klippen fram och tillbaka i tiden aldrig belyser något särskilt väsentligt. Eastwood gör en del snygga övergångar, bland annat en där den åldrande J. Edgar Hoover (DiCaprio) och hans älskare/högra hand Clyde Tolson (Armie Hammer) stiger in i hissen till hästkapplöpningarna och kliver ut som unga män.

Elegant. Fast det säger inte mer än att de var vanemänniskor med förkärlek för hästkapplöpningar. Eftersom de under ett halvt sekel 1919–1972 i stort sett levde på arbetsplatsen Federal Bureau of Investigation (FBI, ”Federal” lade Hoover till 1935) hela sin vakna tid framgår deras psykologiska fyrkantigheter ändå med all önskvärd tydlighet.

Inte heller får vi reda på något nytt om USA:s näst mäktigaste man och paranoide kommunistjägare. Tvärtom blir åtskilligt dunkelt och svårbegripligt såvida man inte plöjt någon utförlig Hooverbiografi. De anarkistiska bombdåden 1919 i början av filmen är oförklarliga utan bakgrunden i strejker, rättsvidriga massåtal och deporteringar av fackligt och politiskt aktiva arbetare.

Även 1930-talets gangstervåg i kölvattnet på Depressionen saknar sammanhang. Hoovers paranoida ”krig mot brottsligheten” bekräftas med samma enfaldiga retorik om irrationell ondska som nutidens ”krig mot terrorn”. Än märkligare är att filmen helt utelämnar häxjakten på verkliga och inbillade kommunister under 1940- och 50-talet. Det enda vi ser är att Hoover kallar den pådrivande senatorn Joe McCarthy för opportunist. Men även om han föraktade McCarthy personligen så var FBI medskyldig i denna rättsskandal.

Räddningen är DiCaprios kompromisslösa porträtt av en brutal, makthungrig och själsstympad människa vars patologiska hat mot all form av liberalism – politiskt, sexuellt, känslomässigt – grundades i hans stränga uppfostran under en tyrannisk men idealiserad mor (Judy Dench). Parallellen till Oliver Stones Nixon är slående. Men J Edgar är svältfödd på det muskulöst expressiva bildspråk som gjorde Stones film minnesvärd.

För detta är inga subtila rollfigurer lämpade för de små gesternas kammarspel. Snarare är både Hoover och Nixon tragiska, moderna Oidipusgestalter passande för operans stora gester och tydliga symbolik. Men endast i några få ögonblick av J Edgar anar vi möjligheterna berättelsen rymmer.

Nyckelscenen visar hur Hoover efter sin mors död tar på sig hennes kläder och förmanar sig själv med hennes röst. Osökt kommer man att tänka på Norman Bates Psycho, en annan mammas gosse som följde sin konservativa kärnfamiljsuppfostran till dess yttersta, perversa konsekvens. Hade man tagit avstamp i den scenen kunde filmen ha fått både den nerv och meningsbärande undertext som den nu saknar.

© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-01-20.

3 x Hoover

g_men

G-Men (1935)
Beställningsjobb  till Hollywood av Hoover. James Cagney är lika modestajlad och uppträder med samma tuffa manér som när han var gangsterboss i Public Enemy (1931). Enda skillnaden är att han nu står i FBI:s tjänst.

The Private Files of J Edgar Hoover (1977)
En tydlig förlaga till J Edgar. Flera scener är identiska, som när Broderick Crawfords sexualneurotiske Hoover sitter på nätterna i sitt tjänsterum och dricker whisky medan avlyssningsbanden av politiker och kändisar som njuter av att ha sex rullar på en spelare.

Nixon (1995)
Bob Hoskins gör en liten men avgörande roll som Hoover i ett möte med den minst lika neurotiske och paranoide Nixon.