Hamilton – I nationens intresse

Sverige/Jordanien 2012. Regi: Kathrine Windfeld. Skådespelare: Mikael Persbrandt, Lennart Hjulström, Gustaf Hammarsten, Pernilla August, David Dencik. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.48.

2012 års filmversion skrotar romanens sprängning av sovjetiska undervattensbaser i Stockholms skärgård under 1980-talets ubåtsparanoia. I stället har de tre manusförfattarna Hans Gunnarsson (Arn), Stefan Jaworski (Mordkommissionen) och Stefan Thunberg (Jägarna 2) knåpat ihop en vapensmugglingsintrig som tar oss från Stockholm till Somalia via Uzbekistan. Premisserna kring den svenska försvarsindustrins och de nya privatarméföretagens intressen i att hålla igång ”kriget mot terrorn” efter 9-11 är lovvärda men resultatet blir magert både som politisk thriller och action.

Persbrandt har biffkroppen och den döda blicken på plats men förblir likväl 15-20 år för gammal för rollen. Än mer förödande är rollfigurens psykologiska omstöpning. I romanen blir Hamiltons reflexmässiga mord på en oskyldig kvinna ett tidigt tecken på den psykopati som blommar ut i Ingen mans land och En medborgare upphöjd över varje misstanke. Men i stället för den klädsamma samvetsplåga man ger honom i filmen präglas bokens Hamilton av en malande insikt om hur lätt och obekymrat han kunde begå dådet.

Politiskt saknas Guillous satiriska humör och udd. Några genomskinligt ränksmidande bifigurer får ta smällen medan systemkritiken uteblir. Det blir så vagt och allmänt att inget politiskt läger behöver känna sig träffat.

Slutligen punkteras spänningen av Hamiltons superegenskaper. Ett shakycam-filmat smutsigt och kaotiskt slagsmål i ett hotellrum är modellerat på Bourne. Men här får vi inte för en sekund känslan av att huvudpersonen skulle vara illa ute.

Det är trots allt bara en tidsfråga innan Hamilton slutligen nackar sin motståndare, och denna programmatiska dramaturgi tar död på intresset långt innan eftertexterna rullar till den obligatiriska powerpopballaden.