USA 2011. Extremely Loud & Incredibly Close. Regi: Stephen Daldry. Skådespelar
e: Thomas Horn, Tom Hanks, Sandra Bullock, Viola Davis, Jeffrey Wright, Max von Sydow, John Goodman. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.09.
Det ligger ingen negativ värdering i genreetiketten snyftare. Att mjölka publiken på känslor kan i bästa fall öppna för förståelse, empati och humanism; Palestinaskildringen Miral (2010) är ett bra exempel. Här kantrar man emellertid över i en pedagogiskt tillrättalagd terapilektion med klumpig symbolik och ett i dramatisk mening katastrofalt slut.
Tom Hanks spelar juveleraren Thomas Schell, som av dunkla skäl omkommer i ett av World Trade Centers tvillingtorn den 11 september 2001. Året efter händelsen bearbetar hans vagt aspbergerdiagnosticerade son Oskar (debutanten Thomas Horn, känd i USA från barnupplagan av Jeopardy) sorgen genom att följa spåret från en mystisk nyckel han hittat i ett kuvert märkt ”Black” i faderns garderob.
Inte bara premisserna för storyn utan faktiskt det mesta i filmen är dunkelt och vagt. Ta exempelvis världens bästa pappa Thomas – ett monster av snällhetsperfektion som bara kan existera i sådan här filmer. Eller den stumme och outgrundlige The Renter (Max von Sydow) som kanske, kanske inte är Oskars farfar. Fast märkligast är nog ändå de laddade kopplingarna filmen försöker drabba oss med för att rycka våra tårar i kapp med den formidabelt gråtande rollbesättningen.
En central symbol är faderns älskade gunga på lekplatsen i Central Park, den som fick honom att flyga, känna sig fri. Men när man länkar samman det med hans fall från skyskrapan den fatala dagen i september blir det inte bara fel utan direkt plumpt. Något liknande gäller nyckeln som Oskar tror leder till faderns hemligheter men som visar sig vara nyckeln till en annan mans sökande efter sin far. Dessa fäder har ingenting gemensamt. Snopen antiklimax.
Det enda filmen därför möjligen lyckas mjölka från publiken är genans och förvirring.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-02-17.