Berättelsen om Pi – Michael Tapper

USA 2012. Life of Pi. Regi: Ang Lee. Skådespelare: Suraj Sharma, Rafe Spall, Gérard Depardieu, Tabu (Tabassum Hashmi). Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.07.

Vid sidan av Ridley Scott (PROMETHEUS, 20112) och Peter Jackson (The Hobbit) sällar sig nu Ang Lee till årets förkämpar för 3D-formatet. Om än ett något oväntat namn i sammanhanget håller han hög teknisk klass. Det skulle inte förvåna om Berättelsen om Pi, som tidigare Avatar, blir en favorit för demovisningar av nya tv-apparater i elektronikvarukedjornas köplador. Bitvis är den nämligen ett digitalteknikens mirakel. Sämre ställt är det med själva berättelsen.

Baserad på Yann Martels bästsäljare från 2001 är filmen en tidstypisk new age-saga om andligt sökande genom religioner, naturmystik och må bra-kvasipsykologi. Handlingen kretsar kring den unge indisk-kanadensaren Pi Patel (Suraj Sharma) som i postmodern anda vänder ryggen åt ett traumatiskt minne för att välja en i sitt tycke bättre berättelse, den om sig själv som äventyrlig skeppsbruten i sällskap med en bengalisk tiger. Och med Gud – Vishnu, Allah, Spaghettimonstret (plats för valfritt alternativ) – på sin sida, förstås.

Mot slutet får vi en annan version av händelseförloppet, något mer lämpat för skräckfilmspubliken. Det som egentligen hände. Pi vill emellertid inte tänka på sådana hemskheter, och den författare (Rafe Spall) som han berättat alltsammans för väljer efter bara en sekunds tvekan också den tillrättalagda, fantastiska historien såsom ett bättre alternativ. Själva får vi inte välja alls eftersom filmen enbart ger oss den senare i sammanfattning på en minut medan den färgglada sagan utgör huvuddelen av speltiden.

Den ska vi vilja att välja. Inte bara för att tro, i motsats till vetande, handlar om dogma, utan för att sagan är gladare och mer konsumentvänlig – ögongodis i sprakande datoranimation och 3D till upplyftande musik.

Här flyter vatten och himmel samman så att vi tyngdlöst glider fram i bedövande vackra bilder till Mychael Dannas sakrala komposition. På natten glöder havet av självlysande plankton och maneter. En knölval hoppar elegant över Pis livbåt, och vi ska på något sätt känna en översinnlig närvaro. Detta pretentiösa anslag matchas emellertid av ett knappt mätbart intellektuellt djup. Dessutom pekar bildskönheten snarare mot att det är i detta livet – här på jorden – vi ska söka undren.

Först när man sätter förståndet på sparlåga och med selektiv perception blockerar dialogen, då kan man njuta av bildprakten. Och det finns mycket att beundra, inte minst de fotorealistiskt datoranimerade djuren. Den bengaliska tigern – kallad Richard Parker – är in i minsta hårstrå och muskelrörelse ett övertygande rovdjur.

Likaså utnyttjar Ang Lee 3D-tekniken till fullo. Regn, fartyg, kolibrier och flygfiskar är halvvägs ute i biosalongen. Ljusstyrkan och klarheten i bilderna är understundom överväldigande. Hade samma ansträngning lagts på storyn skulle även jag kunnat snudda vid plattityden ”mästerverk”. I stället blev resultatet skimrande tomt.