Tropa de Elite 2 – Michael Tapper

Brasilien 2010. Tropa de Elite 2: O Inimigo Agora É Outro. Regi: José Padilha. Skådespelare: Wagner Moura, Irandhir Santos, André Ramiro, Milhem Cortaz. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.

Film nummer två är ett korrektiv mot den första filmens fascistiska övertoner. I TROPA DE ELITE hyllades den paramilitära specialstyrkan BOPE under huvudpersonen, överstelöjtnant Roberto Nascimento (Wagner Moura) för sitt utrotningskrig mot knarkligor till eggande rockmusik. Insatserna framställdes som ett brasilianskt svar på kriget mot terrorn och Irakinvasionen, budskapet enkelt: Döda alla fattiga, en samling knappt mänskliga skadedjur.

Till en början förefaller tvåan fortsätta i samma stil. Under ett blodigt fängelseuppror passar en knarkliga på att med utstuderad brutalitet mörda sina konkurrenter. Parallellt klipper filmen till en föreläsning av Diogo Fraga (Irandhir Santos), en universitetslektor i historia och känd människorättsaktivist. Nascimentos förakt för denna naiva liberala virrpanna tillsammans med Fragas självbelåtna raljerande över landets fängelsesystem ser ut som just den propagandabild av ”kulturmarxister” som underblåste Behring Breiviks massmord.

I en klumpig melodramatisk skruvning av premisserna kompliceras nu också Nascimentos och Fragas relation av att Fraga är gift med Nascimentos ex-fru och har blivit en omtyckt styvfader till hans älskade son Rafael (Pedro Van-Held). När pojken såras i ett attentat förs de båda antagonisterna samman i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men den skildras nu inte som en smitta från favelorna utan som en del av polisen och det politiska systemet.

Medan Nascimento och Fraga legat i fejd med varandra har en samling skrupelfria poliser med Scarfacekomplex under en högerpopulistisk lag-och-ordning-politiker med ett demagogiskt tv-program (tänk Fox News) tagit kontroll över stadens knarkhandel och prostitution. Monstren är utbytta, men analysen är lika grovhugget förenklad. Sensmoralen blir, som i föregående film, att om vi bara har ihjäl skurkarna så blir allt bra igen.

Visst riskerar en social och politisk analys bli fyrkantigt didaktisk i en spelfilm, men här känns frånvaron av ett helhetsperspektiv på klasskillnadernas Brasilien som ett svart hål. Konflikterna reduceras till personlig antagonism, skurkarna till billiga och vulgära stereotyper. Verklighetens sofistikerade storfinansiärer av gangsterverksamhet osynliggör sig genom åtskilliga mellanled mellan sin egen legitima affärsvärld och den svarta ekonomin. I filmen kan däremot de kriminella snutarna lika gärna ha ”Skurk” tatuerat i pannan.

Det är möjligt att filmens upphovsmän har ett högst berömvärt uppsåt med sina filmer, men jag har svårt att se Tropa de Elite-duon som annat än bombastiska B-filmer. För en bättre analys av knarkhandeln rekommenderar jag i stället dvd-boxen med den brittiska tv-serien TRAFFIK (1989), underlaget till den överskattade filmen TRAFFIC (2000).