Frankrike/Storbritannien/Tyskland 2011. Regi: Tomas Alfredson. Skådespelare: Gary Oldman, Mark Strong, John Hurt, Toby Jones, David Dencik, Colin Firth, Ciaràn Hinds, Kathy Bates, Benedict Cumberbatch. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.07.
Tiden är kalla krigets 1973, och den pensionerade underrättelseagenten George Smiley har kallats in för att i hemlighet leta efter en mullvad i MI6:s ledningscentral, benämnt Cirkusen. Där har en samling yngre, självöverskattande cyniker tagit över. Passande för Imperiets sista suck på världsscenen.
Själv är Smiley, som sin lika alldaglige sovjetiske motpart Karla, en romantiker med obesvarad kärlek till ett idealiserat fosterland som inte längre finns och egentligen aldrig har funnits. Relationen går igen i privatlivet med ständigt otrogna hustrun Ann. I den klassiska tv-serien från 1979 gör Alec Guinness honom till en spionvärldens Buddha, som med stoisk blick väntar på sitt byte.
Gary Oldmans Smiley köper i början av Tomas Alfredsons nyinspelning av John le Carrés bästsäljande roman likadana glasögon innan han med samma stenansikte påbörjar sitt uppdrag. Tillsammans med den blekta färgskalan signalerar det ortodoxi: ingen djärv nytolkning här inte. Största utmaningen är den komprimerade speltiden, och det kan bli ett problem för den oinvigde åskådaren. Har man inget hum om handlingen från romanen eller tv-serien kan det vara svårt att hänga med i pusselläggandet fram till det stora avslöjandet i finalen.
Utomlands har filmens med all rätt hyllats för den utmärkta rollistan och förmågan att på samma sätt som tv-serien fånga dåtidens krypande paranoia. Men ingen andas ett ord om den nya filmens bristande egenart. För även om porträttet av Smiley är en lovsång till den grå vanligheten behöver knappast filmen vara anonym till formspråk eller dramaturgi.
Dessutom måste att alla filmatiseringar och kanske särskilt nyinspelningar av klassiker på politiska teman – hur retrostajlade de än är – motivera sin existens i förhållande till sin samtid. Frågan är då vad Tinker, Tailor har att säga oss idag. Tv-seriens nyckelscen är mötet mellan Smiley och Karla, där den förres monolog inför sin stumt lyssnande motpart tecknar en bild av hur båda sidorna i kalla kriget kommit att likna varandra och hur de forna idealen bleknat till skuggan av en grimas.
Här återklingade den illusionslöshet som beredde vägen för 1980-talets ideologiska nyorientering under Thatcher och Reagan. Något motsvarande finns inte i 2011 års upplaga. I stället nöjer man sig med att göra ett maskhål i tiden. Det är inte detsamma som att filmen är dålig, därtill är berättelsen alldeles för spännande och biopubliken just nu alldeles för svältfödd på thrillrar.
Men en riktigt bra film är en som ger oss mer än det vi förväntar oss, och Alfredson nöjer sig med att följsamt pricka av förlagan på ett sätt som inte riskerar att reta upp någon. Jo, en sak irriterar och det är användningen av Charles Trenets örhänge ”La Mer” i slutet, men då bara för att sången saknar koppling till filmen – till skillnad från exempelvis i finalen av Hitta Nemo. Aaron Coplands Fanfare for the Common Man hade varit ett mer givet val här.
Å andra sidan känns invändningen trivial i en film som för övrigt varken sticker ut eller sticker till på något intressant sätt.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-12-23.