The Tree of Life – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Terrence Malick. Skådespelare: Brad Pitt, Jessica Chastain, Sean Penn, Hunter McCracken. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.28.

Terrence Malick ger inga intervjuer, framträder aldrig på filmfestivaler eller prisgalor och omges av en ymnig flora mediemyter. På fyrtio år har han gjort fem filmer, men när han väl kommer till skott står såväl filmbranschen som skådespelare och filmkritiker i givakt. Man skulle med både uppvärderande och kritisk udd kunna kalla honom för en yngre Stanley Kubrick, fast varmare och uppfylld av kristen symbolik.

The Tree of Life vann Guldpalmen i Cannes och försågs omgående den tankedödande stämpeln ”mästerverk” av många. Inte undra på att en del kritiker reagerade med summariska sågningar och elaka parodier på vad de uppfattade som sakrosankt new age-flum. Själv är jag kluven.

Visst är det skönt att slippa se ännu en remix på andra och bättre filmer, en farsot i populärfilmen de senaste fyrtio åren. Om inte annat så är filmen i sitt bildspråk, berättarstruktur och användningen av berättarröster och ljudcollage högst originell. Här finns det en närmast extatisk användning av filmmediet som bara alltför sällan syns till på bio. Samtidigt värjer jag mig för kopplingarna i Malicks många och yviga associationsströmmar i denna förtäckta självbiografi.

The Tree of Life handlar om den kyrkliga familjen O’Brien i 1950-talets Waco i Texas. Familjedramat blir en religiös parabel, där Gud Fader och familjens stränge patriark (Brad Pitt) får drag av varandra. På samma sätt är modern (Jessica Chastain) en förlåtande helige ande och äldste pojken Jack (som ung: Hunter McCracken , som medelålders: Sean Penn) den sökande Sonen.

Deras existentiella smärtor, motgångar och tvivel blir utgångspunkten för filmen frågor om tillvarons mening och om det klassiska teodicéproblemet: Varför tillåter den förmodat allsmäktige och gode kristne guden att goda människor drabbas av motgångar, våld, övergrepp och förtidig död? Och varför ger han också de goda människorna impulser som i biblisk mening kan betecknas som onda?

Oavsett livsuppfattning tror jag många får svårt med Malicks svar. I stället för en psykologisering eller en diskussion om den fria viljan härleder han svaret på dessa frågor till universums och livets ursprung. En lång utvikning tar oss tillbaka till Big Bang, universums födelse och gryningen för livet på jorden. Det är en visuellt makalös sekvens som osökt leder tankarna till Kubricks ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (2001: A Space Odyssey, 1968), inte minst eftersom effektmästaren bakom bildfyrverkerierna är densamme: Douglas Trumbull, nyligen gästföreläsare på Malmö Högskola.

Liksom Kubrick tycks Malick mena att människan först och främst är bestämd av sin biologi, inte av sitt intellekt eller sin förmåga till fria val. Följaktligen är vi utlämnade till dunkla och irrationella impulser, något som öppnar för såväl naturmystik som en djupt antidemokratisk konservatism. Den bittra kalken kan aldrig så mycket ögon- och örongodis sockra.