The Green Lantern – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Martin Campbell. Skådespelare: Ryan Reynolds, Blake Lively, Peter Sarsgaard, Mark Strong, Tim Robbins. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.55.

Martin Campbell adrenalininjicerade James Bond-serien två gånger med GoldenEye och Casino Royale, men här är han långt från fornstora dagar. The Green Lantern är en seg och larvig historia baserad på en trist förlaga, en tecknad serie tidigare känd i Sverige som Gröna Lyktan. Huvudpersonen Hal Jordan är knappt mer än summan av sina vitpolerade jacketkronor, gymtränade tvättbrädesmage och sorgesamma hundögon, som vittnar om hjältens obligatoriska barndomstrauma.
Han upptas i de kosmiska lanternakrigarnas gemenskap, en samling refuserade bifigurer från Star Wars-trilogin.

Med hjälp av en femkronorsring från närmsta automat på köpcentrat och en lavalampa från lågbudgetbutiken drar han ut på det sedvanliga uppdraget: rädda världen och erövra flickan. Skurkarna är två, dels någon som ser ut som ett intergalaktiskt oljeutsläpp med dålig andedräkt (ett BP-monster?), dels en elak mutation av Elefantmannen.

Om jag raljerar så är det för att filmen förtjänar det. Den har all talang i världen både framför och bakom kameran. Budgeten är sådan att den just nu kan köpa en ansenlig del av Grekland. Och så serveras vi det här likgiltiga uppkoket på gamla schabloner, med taskiga effekter och genanta actioninslag?