The Fighter – Michael Tapper

USA 2010. Regi: David O. Russel. Skådespelare: Mark Wahlberg, Amy Adams, Christian Bale, Melissa Leo. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.56.

Lowell, Massachussetts, är kanske mest känd som Bette Davis och Jack Kerouacs födelseplats. Historiskt var den central i 1800-talets amerikanska industrirevolution, knäcktes av 1930-talsdepressionen, fick ett nytt uppsving under 1970- och 1980-talen med datorjätten Wang och hamnade åter i arbetslöshet och kriminalitet när företaget gick i konkurs 1992.

Bakgrunden saknas i The Fighter, och utan den blir boxningslegenden om welterviktarna ”Irish” Micky Ward och hans halvbror Dicky Hedlund svårbegriplig. Hedlund stod på toppen av sin karriär i slutet av 1970-talet, när Lowells andra guldålder började, men besegrade aldrig världsmästaren ”Sugar Ray” Leonard. Ward hade en lovande karriär 1985-90 fast nådde aldrig Hedlunds klass.

När filmen börjar i mitten av 1990-talet är både staden och boxarna på dekis. Ständigt crackpåtände Hedlund (Christian Bale) lever i det förflutna, Ward (Mark Wahlberg) jobbar som vägarbetare. Men då Ward överraskande återvänder till boxningen för att ta WBU-titeln 2000 blir det en upprättelse för både honom och staden.
Isoleringen av berättelsen från sitt större sammanhang krymper filmen till standardstoryn om ringvraket som reser sig på nio (The Champ, Rocky, Cinderella Man). Återstår skådespelarprestationerna, med Bales rättvist Oscarbelönade fysiska förvandlingsnummer och explosiva utspel i spetsen.

Mot honom gör Wahlberg ett sympatiskt porträtt av den inbundne och konflikträdde Ward, och Amy Adams får som Wards rivjärn till flickvän chansen att visa ett annat register än tidigare. Däremot blir Oscarbelönade Melissa Leo i rollen som Wards mor och manager ett alltför entonigt kärringmonster, och även resten av ensemblen tippar gärna över i serietidningsliknande stereotyper av fula, skitiga och elaka white trash-proletärer.

David O. Russells (Three Kings) regi är ett godkänt hantverk men inte mycket mer. Detsamma gäller svensk-nederländske filmfotografen Hoyte van Hoytema (Låt den rätte komma in). Konstnärligt syns det främst i de utmärkt spelade men håglöst filmade och klippta boxningsscenerna. Här är man långt från nerven, intensiteten och det genomtänkta bildspråket i föregångare som Body and Soul eller Raging Bull.

För att parafrasera Marlon Brandos berömda monolog i Storstadshamn, kunde filmen ha blivit en utmanare till tidigare klassiker. Nu har den nöjt sig med att vara en knappt godkänd kopia.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-03-11.

3 x Boxning

Knock-out (The Set-Up, 1949)
Få kan på ett så fascinerande sätt gestalta livets förlorare som Robert Ryan. Här spelar han en 35-årig bitter föredetting som ångrar sig under en läggmatch och får betala ett högt pris för sin oväntade seger.

Storstadsdjungel (The Harder They Fall, 1956)
Den här filmen om fixade matcher kom så nära verkligheten att tungviktsboxaren Primo Carnera stämde Columbia Pictures. Huvudpersonen är emellertid Humphrey Bogarts luttrade sportreporter, som bestämmer sig för att avslöja gangsterverksamheten han arbetar inom.

Triumph of the Spirit (1989)
Filmatisering på plats i Auschwitz av den judisk-grekiske boxaren Salamo Arouchs (Willem Dafoe) kamp för att överleva genom att flera gånger i veckan gå matcher på liv och död. Vinnaren fick extra ransoner, förloraren skickades till gaskammaren.