Source Code

Usource_codeSA 2011. Regi: Duncan Jones. Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga, Jeffrey Wright. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.33.

”Som Måndag hela veckan men utan humor”. Så har Source Code beskrivits i åtskilliga utländska recensioner. Men idén om en resenär som inte bara färdas i tiden utan också i parallella universum är gammal inom science fiction. Ofta är berättelserna fulla av logiska kullerbyttor kring resorna och vilka konsekvenser förändringar i ett universum får för de andra. Och är det egentligen möjligt – ens i teorin – att befinna sig på två platser samtidigt?

Svaren får ni inte heller den här gången, däremot en hallucinatoriskt berättad sf-thriller av Duncan Jones (Moon) efter ett fyndigt originalmanus av Ben Ripley. Jake Gyllenhaal spelar Colter Stevens, ett dödförklarat vårdpaket från Afghanistankriget som används i ett intrikat försvarsexperiment där han skickas tillbaka i tiden (eller är det bara ett simulerat minne?) och tar en annan mans plats för att kunna stoppa en serie bombdåd.

Mest tycker jag den liknar Terry Gilliams De 12 apornas armé, undantaget det utopiska slutet. Stevens resa kompliceras av förälskelsen i Christina (Michelle Monaghan). Den får honom att slutligen bryta mot sin ödesbestämda roll och därmed mot själva premisserna för hans resa. Upplösningen är berättelsens svagaste länk och vädjar helt till åskådarens känslomässiga engagemang för de unga tu och tron på kraften i kärlek vid första ögonkastet.

Variationerna av de om och om igen återupplevda åtta minuterna Stevens har på sig för att avvärja bombkatastrofen är inte bara påhittiga och spännande, de spänner också över hela känsloregistret – från komedi till tragedi. Som vanligt i actionfilm förblir dock bakgrunden till gärningsmannen och hans motiv dunkla. Det finns vaga likheter till den högerextreme Oklahomabombaren Timothy McVeigh, men det har ingen bärande betydelse för handlingen.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-08-05.