När Hollywood nu dragit igång en påkostad filmserie om Arthur Conan Doyles odödliga detektiv, hur ska då två Sherlock Holmes-bitna brittiska manusförfattare som Mark Gatiss och Steven Moffat kunna matcha det med en bråkdel av samma budget? Elementärt: Stöpa om det gamla i en ny form.
Och hur var det nu det började i första novellen, En studie i rött? Dr Watson kommer hem från det andra Afghanistankriget som krigsskadad sjukpensionär – ensam, depressiv, på drift i samhällets marginaler. Där träffar han av en slump en annan outsider, Sherlock Holmes: manodepressiv, ensam, genial men med en antisocial störning förknippad med kriminella. De flyttar ihop på Baker Street 221B för att lösa mysterier och brott som går långt utöver vanligt polisarbete.
Så börjar också En studie i skärt, första avsnittet i Moffat & Gatiss kritikerhyllade BBC-serie. Med tillägget att vi befinner oss i nutid; samma hopplösa koloniala konflikt i Afghanistan, samma sociala utslagning av krigsveteranerna. Då som nu en ambivalent fascination för det moderna och för den geniala individen, deckaren likväl som seriemördaren.
Industrirevolutionens Sherlock telegraferar, åker droska och tåg; nutidens använder mobiltelefon, datorer och Internet. Fast teknologin tillhör även fienden, till exempel hans machiavelliske underrättelseagent till bror, Mycroft, som bland annat använder Londons övervakningskameror (per capita flest i världen) för att hålla deckarparet under kontroll.
Sherlock är en revisionistisk genrestudie, sedd som i de ursprungliga novellerna ur Watsons synvinkel. Han är åskådarens ombud, kanske inte lika briljant som sin kompanjon men insiktsfull om själsmörkret som lurar i denne. Samtidigt låter upphovsmännen oss ana att det parallellt med Watsons beundran av Sherlock pockar en dröm hos Sherlock om att vara som Watson – utan det maniska behovet av kickar, förlöst från främlingskap och med en förmåga att älska.
Sherlockianer kan roa sig med kluriga referenser – kaffemuggen från Criterion, nikotinplåstren som ersättning för rökning och kokain, namn på rollfigurer – och för en publik van vid de svenska polisseriernas konstnärliga nollpunkt är det en fröjd att se gediget hantverk, där filmfotografen kan placera kameran och klippningen musikaliskt följer berättelsens tempo.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-01-21.
