USA 2011. Regi: Guy Ritchie. Skådespelare: Robert Downey Jr, Jude Law, Noomi Rapace, Jared Harris, Rachel McAdams, Stephen Fry. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.09.
Mer av allt: action, bromantik, förklädnader, slagsmål, explosioner, självironi, visuella effekter. Miljöerna är luxuösa och spektakulära. Filmen igenom interrailar sig Holmes & Watson (Robert Downey Jr & Jude Law) kors och tvärs mellan några av Europas hetaste metropoler och turistattraktioner anno 1891. Dessutom ställs deckarduon äntligen mano a mano mot alla superskurkars urfader, professor James Moriarty (Jared Harris).
Synd bara att samma furiösa energi inte har ägnats åt berättelsen. Det är som om regissören Guy Ritchie och hans svagt meriterade manusförfattare Michele & Keiran Mulroney varken förmått stryka ner alla sina infall eller för den delen sy ihop dem. Tillsammans med filmens ständiga och utdragna uppehåll vid stoppbilder och slow motion när actionrafflet är som hetast förtar denna brist på fokus och inre logik mycket av dramatiken och spänningen.
Premisserna är annars lika ambitiösa som tidigare. I en fortsättning på den första filmens tema om 1800-talet som fascismens och massutrotningens vagga gör man Moriarty till ledaren för ett internationellt gangsternätverk. Hans mål är nu inget mindre än att genom olika terroraktioner och politiska mord utlösa ett världskrig. Mot honom allierar sig huvudpersonerna med Sherlocks äldre och kanske smartare storebror, Mycroft (scentjuven Stephen Fry), samt en zigenarklan under ledning av spåmadamen Simza (Noomi Rapace).
Introduktionen av romska hjältar är berömvärd mot bakgrund av deras tragiska öde under förintelsen och den förnyade antiziganismen i dagens Europa. Men Rapaces Simza förblir en staffagefigur som huvudsakligen tittar på eller lyder order från deckarduon. De övriga romerna är än mer anonyma och i slutet försvinner de snabbt och utan uppföljning ut i kulissen. En av många lösa trådar som hänger kvar när ridån slutligen faller.
Irriterande är också hur den eleganta självironin från ettan nu lämnat plats för plump buskis. Den homoerotiska bromantiken blommar ut till dammig sängkammarfars med bögkomiska inslag. Som när Holmes snabbt förpassar den nyblivna fru Watson (Kelly Reilly) ur handlingen för att sedan i kvinnokläder rulla runt i sovvagnshalmen med sin partner. I stället hade det varit bättre att låta dem löpa linan ut. Ett bisexuellt triangeldrama hade varit betydligt mer utmanande än de här antikverade fånerierna.
Medan större delen av filmen är nya påhitt blandat med småplock från olika berättelser så är finalen hämtad ur novellen Det sista problemet. Fast också här smolkas intrycket av Jared Harris inte alltför imponerande Moriarty, som mest framstår som en småsint sadist snarare än Holmes intellektuelle like. Sherlockianer kan snarare se fram emot hur novellen bearbetas i andra omgången BBC-serien Sherlock, och i nästa biofilm väntar förhoppningsvis Baskervilles hund. Då får Ritchie & co gärna hålla sig närmre texten.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-12-16.
SHERLOCK HOLMES (2009)
