USA 2011. Regi: Wes Craven. Skådespelare: Neve 
Campbell, Courtney Cox, David Arquette, Emma Roberts. Längd: 1.51.
”Jag avskyr sånt där postmodernt metaskit!” säger en av rollfigurerna efter att just ha sett klipp från filmen-i-filmen-i-filmen. Ni som sett Scream 1-3 anar att jag talar om filmen-i-filmen Stab, som i Scream 4 hunnit fram till del 7 och börjar med en film-i-filmen. Förvirrade? Då ska ni definitivt inte gå på det här intertextuella skräckfilmshopkoket, där rabblandet och skruvandet av genrens historia, konventioner och trivialia flödar lika ymnigt som blodet.
Den första Scream, från 1996, lekte på ett mästerligt sätt med publikens förväntningar på slasherfilmens recept med tydlig inspiration från Carol Clovers analytiska studie Men, Women and Chainsaws. Som dramatiskt grepp använde man den då nya mobiltelefonflugan, något som gjorde att mördarna kunde ringa från alla möjliga ställen – och gjorde det också.
Nu kompletterar man tidigare ingredienser med webcamsändningar live på Internet och satir över en tid när seriemördare och nonsensbloggare engagerar mer än forskning och politik. För som en nyckelreplik lyder, idag behöver man inte åstadkomma något väsentligt eller ens kunna något när kändisskapet i sig är det väsentliga. Mordmotivet blir en variant på Allt om Eva, nu med huvudoffret som stjärnan och mördaren som hennes största och mest svartsjuka beundrare.
Slaktcirkusen har dock spårat ur till den grad att även perifera rollfigurer stryker med på kuppen. Inte för att det är motiverat av handlingen, utan för att, som en ung filmnörd förklarar, uppföljare förväntas stapla likhögarna betydligt högre och samtidigt ändra på reglerna från föregångarna. Å andra sidan, kontrar den äldre generationen, ska man inte jiddra med originalet.
Scream 4 är mer rolig än skrämmande – med vitsiga kalifornismer som ”Sane is the new insane” – och långt mer underhållande är allt annat i skräckgenren sedan Drag Me to Hell.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-04-15.