Frankrike 2010. Elle s’appelait Sarah Regi: Gilles Paquet-Brenner. Skådespelare: Kristin Scott-Thomas, Mélusine Mayance, Aidan Quinn, Niels Arestrup. Längd: 1.51.
För 
Frankrikes del började uppgörelsen med den egna samarbetspolitiken under Nazitysklands ockupation först med Marcel Ophüls drygt fyra timmar långa dokumentär La Chagrin et la pitié (ungefär: ”Sorgen och medlidandet”) från 1969. Bakom den omhuldade myten om det utbredda motståndet avslöjades där den hemvävda franska antisemitism och högerextremism som resulterade i egna polisaktioner för att deportera 76 000 judar samt andra grupper till koncentrationslägren.
En vidare cirkel av skuld finns hos dem som tillät det ske, kanske också utnyttjade det för egen vinning och sedan begravde det förflutna i tystnad. Det försöker man teckna i Sarahs nyckel. Här gräver journalisten Julia (Kristin Scott-Thomas) i den ökända massinterneringen i juli 1942 av över 13 000 judar i Vélodrome d’Hiver, mitt i Paris, för vidaretransport till Auschwitz. Hela judiska kvarter tömdes, plundrades och övertogs av fransmän, bland andra hennes makes farföräldrar.
Undersökningen kantas av bortträngningar och glömska. På velodromens plats står sedan länge inrikesdepartementet men inget som vittnar om det som en gång hände. Hennes svärfar har gömt undan det förflutna i ett bankfack och aldrig vågat titta i sin fars efterlämnade papper. Inte ens sonen till en judisk flicka som mirakulöst lyckades överleva krigsåren har en aning om det som hänt.
Inte bara människor har förintats utan också historien. Resultatet ser vi idag när kostymnazister, bisarrt nog ofta med ”demokrat” i partinamnen, åter kräver tolerans för sin intolerans, demokratisk rätt för sin totalitarism och vår respekt för sin rätt att förakta.
Den viktiga anknytningen till vår egen tid mäktar emellertid inte filmen med. I stället slutar den i gråtmild försoning.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-02-27.