Frankrik
e/Israel/Indien 2010. Regi: Julian Schnabel. Skådespelare: Freida Pinto, Hiam Abbass, Yasmine Elmasri, Alexander Siddig. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.52.
Miral är en ojämn film men också en modig film. Våld, hat och cyniskt machosnack framställs gärna som sexigt medan dialog, politiska lösningar och kompromisser är något för töntar. Särskilt gäller det på film, där de senaste decenniernas manliga hjälteideal har varit den rättfärdige hämnaren som hatar ”systemet”.
Det här är en helt annan historia, talande nog ur ett kvinnligt perspektiv. Den berättar efter verklig förebild om barnhemsföreståndaren Hind al-Husseini (Hiam Abbass från Citronlunden), hennes tonårsrebelliska skyddsling Miral (Freida Pinto från Slumdog Millionaire) och en rad andra människoöden kring dem. Väven av porträtt skapar en alternativ historieskrivning om staten Israel från grundandet 1947 fram till Osloavtalets ännu inte uppfyllda tvåstatslösning 1993.
Det kvinnliga perspektivet på krigen, övergreppen och den ömsesidiga misstron mellan judar och palestinier blir en bild av dubbelt förtryck. Ändå bär denna tragedi av självmordsbomber och folkfördrivning på fröet till ett framtida nytt Israel för både judar och palestinier. Miral – ett namn taget från en vanlig oansenlig blomma – är maskrosbarnet som ska förverkliga Hinds tanke om att utbildning och förståelse ska triumfera över våldet.
Och, visst, det kantrar åt det didaktiska i filmens ojämnare partier. Å andra sidan förefaller de ständiga politiska diskussionerna knappast orimliga i ett land där de hårda motsättningarna är vardag – speciellt om man är en frustrerad palestinsk tonåring som dagligen påminns om sin förnedrande tillvaro som andra klassens medborgare.
Mer förvånande är reaktionerna på filmen. När den skulle visas i plenisalen för FN:s generalförsamling kallade Israels delegater filmen hatpropaganda. Man hade inte sett den men provocerats av affischen med texten ”Is this the face of a terrorist?” ovanför en bild på Miral i prydlig skoluniform. Några utländska kritiker har tvärtom avfärdat filmen som menlös, en raljerade över det bitvis bildsköna fotot som parfymreklam.
Den breda fresken över nästa femtio års infekterad politisk historia är förstås dömd att både provocera och komma till korta. Filmen kan ju inte berätta alla historier ur alla aspekter. Vad den gör är att ta fasta på vardagen, den som skyms av blodiga krigshändelser och mediala politiska gester.
Där finns kvinnorna och de mänskliga relationer som ibland uppstår på det mest mirakulösa sätt. I mötet med en palestinsk man som har en judisk flickvän får Miral möta segregationshatet också från den palestinska sidan, från sig själv.
För trots att filmen tonar ner det konkreta fysiska våldet är det hela tiden närvarande. Det bubblar under ytan i blickarna, i gesterna, i tonfallen. Här förvaltar filmen på ett elegant och drabbande sätt kvinnomelodramens genretraditioner för att visa hur det privata och det politiska är sammanflätade.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-05-13.
The Syrian Bride (2004)
I denna komedi om en släkt söndrad av Mellanösterns låsta gränser spelar Abbass en akademiker som hindras i karriären av sin make. Hennes öde blir ett förebud för det som möjligen väntar filmtitelns brud. Finns på amerikansk dvd.
The Visitor (2007)
På ytan stillsamt amerikanskt relationsdrama om änklingen Walter (Richard Jenkins) som tar sig an några illegala flyktingar. Abbass porträtterar Mouna, en syrisk-amerikan som inleder ett förhållande med Walter men lämnar honom för att följa sin utvisade son till diktaturens Syrien. Finns på brittisk dvd.
Amreeka (2009)
Familjedrama om kristna palestinsk-amerikaner utsatta för trakasserier efter den elfte september 2001. Abbass gör en biroll men är som alltid minnesvärd. Finns på amerikansk dvd.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-05-13.