USA 2011. Regi Steven Soderbergh. Skådespelare: Kate Winslet, Gwyneth Paltrow, Marion Cotillard, Matt Damon, Laurence Fishburne, Jude Law, Elliott Gould. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.42.
Tio minuter in i filmen dör ett av affischnamnen. Här gäller inte de vanliga kändisreglerna om överlevnad. Vem som helst kan när som helst bli monstervirusets offer. Det blir början på en kalejdoskopisk film om hur modiga läkare och myndigheter med livet som insats kämpar mot en till synes övermäktig epidemi av ett aggressivt, snabbverkande virus runt om i världen.
Scenariot påminner både om ebola och om hiv/aids, särskilt som Patient 0 smittats vid ett partyliknande affärsmöte i Hong Kong och/eller vid en otrohetsaffär på hemresan. Hur det egentligen gick till får vi reda på först i den långsökta finalen, men oavsett detaljerna ter sig sjukdomen som ett moraliskt syndastraff.
Ex-indiestjärnan Steven Soderbergh har regisserat och fotograferat (under pseudonymen Peter Andrews) i samarbete med trotjänarna Scott Z Burns (manus), Cliff Martinez (musik) och Stephen Mirrione (klipp). Resultatet är en pseudodokumentärt filmad katastrofberättelse som i mycket liknar teamets tidigare succé TRAFFIC (2000). Förpackningen ser samhällskritisk ut, men mycket talar för motsatsen.
Ta till exempel inslagen med bloggjournalisten Alan Krumwiede (Jude Law), som misstänkliggör myndigheternas mörkläggning om epidemins orsaker och omfattning samt deras samarbete med den vinsthungriga läkemedelsindustrin. I en 1970-talsfilm av typen Alla presidentens män (All the President’s Men, 1976), en av Soderberghs konstnärliga förebilder, skulle han ha varit hjälten som avslöjade den officiella sanningen som lögn. Här görs han i stället med sina fula, sneda tänder, en cockneydialekt som hämtad ur en brittisk gangsterfilm och ogrundade anklagelser till en samhällsfarlig nätterrorist.
Motsvarande framställs samtliga myndighetspersoner och läkemedelsbolag som självuppoffrande filantroper. Deras samhällsnytta kontrasteras mot galenskapen hos de tärande undersåtarna. Ute på gatorna härjar en hänsynslös och korkad plundar- och lynchmobb, uppviglad av Krumweides nonsensskriverier.
Även som kollektivfilm är Contagion tvivelaktig. För medan vi lär känna viruset tappar filmen bort flera viktiga handlingstrådar, främst Elliott Goulds forskare som knäcker virusets gåta och Marion Cotillards kidnappade WHO-tjänsteman. Slutintrycket är både konstnärligt och idémässigt slarvigt, schematiskt och reaktionärt.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-10-21.
