USA 2011. Conan the Barbarian. Regi: Marcus Nispe
l. Skådespelare: Jason Momoa, Stephen Lang, Rose McGowan, Rachel Nichols. Åldergräns: 15 år. Längd: 1.52.
2011 års upplaga av Robert E Howards snart 80 år gamla skapelse är ett koncentrat av hårdkokt grabbighet: muskler, hämnd, sex, tortyr, blodbad, monster, hårdrockvapen, bitchhäxor, villiga topless-slavinnor och den renhjärtade tiopoängsbruden i nöd. Med grupper som Iron Maiden och Motörhead på ljudbandet kunde den ha passerat som ett animerat albumomslag. Och med Frank Zappas ”Titties & Beer” som ledmotiv kunde den ha fått den rätta komiska knorren.
Nu kollapsar filmen under sitt pompösa gravallvar och sin träaktiga tafflighet. Den är faktiskt något så sällsynt i dagens ironiblinkande actionutbud som en rättfram kalkon.
Hawaiianske fotomodellen Jason Momoa (Game of Thrones) har musklerna och utseendet till sin fördel, men någon karismatisk actionhjälte är han knappast. Fast regissören Nispel, känd för musikvideor och den sexkryddade nyinspelningen av Friday the 13th, är nog den verkliga nyckeln till filmens kantiga valhänthet.
Han klipper sönder varje actionscen till ospännande fladdrighet, gutturala vrål och löjeväckande blodfontäner. Allt för att nödtorftigt dölja den usla koreografin, bland annat i en scen då den tolvårige Conan genom en serie befängda akrobatnummer ensam slaktar ett helt mördarband av stillastående muskelknippen. För en stund är det som att förflyttas till en slapstick i B-klassen.
Dialogen är inte mycket bättre. Conans sammanfattning av sin livsfilosofi i repliken ”jag slåss, jag älskar, jag är nöjd” kräver perfekt tonsäkerhet. Här blir den bara fel, särskilt när den yttras som erotiskt förspel.
Ett grundläggande problem med den nya Conan är dessutom att den inte tänker nytt. Filmen presenterar samma gamla sexistiska rasmyt kring den ädle ur-nordeuropén – än tydligare med rastaprydd afrovilde som överflödig sidekick – som vi sett så många gånger tidigare.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-08-19.