When You’re Strange – Michael Tapper

USA 2010. Regi: Tom DiCillo. Medverkande: The Doors (Jim Morrison, Ray Manzarek, Robby Krieger, John Densmore). Berättare: Johnny Depp. Längd: 1.28.

DiCillo (Living in Oblivion) och Krieger har i intervjuer sagt att man med dokumentären vill korrigera bilden av bandet och Jim Morrison från Oliver Stones spelfilm The Doors (1990). Sanningen är emellertid att Stone anlade en uppfriskande kritisk distans till rockmyten. Bland annat gör han Morrisons misslyckade gästspel som experimentfilmare till en hälsosam motvikt till den hysteriska genikult som senare skulle omge stjärnan.

When You’re Strange återgår till myten om den romantiske rockpoeten, sexsymbolen, ödlekungen, halvguden – allt det som fortsätter dra in miljoner till de kvarvarande bandmedlemmarna och skivbolaget.

Man slänger in några halvkvädna visor om hans narcissism och divalater bara för strax vältra sig i långsökta uttolkningar av låtarna. Bland annat sätter filmen bilder från Vietnamkriget till låten ”Riders of the Storm” från LP:n L.A. Woman utan de två har något som helst samband annat än att de sammanfaller i tid.

Stones friheter är inget mot den här filmens historielösa klippningsfärs. Charles Manson mixas med mordet på Martin Luther King, och nakna brudar på Woodstock utan annan poäng än att för femtioelfte gången dra den skräckblandade nostalgivalsen om 1960-talet som marinerat i sex, knark, våld och rock’n’roll.

Lika sliten är legenden The Doors som ett unikt fenomen. En nyskapande blandning av jazz, karnevalsmusik och rock till William Blake-inspirerade texter, enligt filmen. Hur många samtida stämmer inte det helt eller delvis in på? Frank Zappa & Mothers of Invention, Jefferson Airplane, Pink Floyd (med Syd Barretts låttexter), Beatles Sgt Pepper-skiva, Iron Butterfly – listan kan göras hur lång som helst.

Bandet var snarare ett tidstypiskt rockfenomen, likaså myten Morrison och hans rock’n’roll suicide. Det gör inte dem mindre intressanta. I stället är det sådana här devota hyllningar som förminskar och banaliserar dem.

Sevärda är förstås konsertbilderna och klippen från Morrisons och filmskolekompisen Paul Ferraras ofullbordade HWY: An American Pastoral (1969) och Feast of Friends (1970). Men för den verkliga upplevelsen av bandet i sina glansdagar rekommenderas dvd-samlingen ”The Doors – 30 Years Commemorative Edition”, som innehåller Dancer on Fire, The Doors: Live at the Hollywood Bowl och The Soft Parade.