Danmark/Frankrike/Storbritannien 2010. Regi: Nicolas Winding Refn. Skådespelare: Mads Mikkelsen, Maarten Stevenson, Gary Lewis, Jamie Sives. Längd: 1.90.
Bronson 2. Fast tvärtom. Winding Refns kåkfararstjärna från förra filmen var en modern medieclown med våld som sin konstart, sitt språk. Mads Mikkelsens Enöga, en träl på järnåldern med nästan övernaturlig stridskonstförmåga, har inget av förkonstling. Han är våldet personifierat.
Prat är överflödigt, och han söker ingens godkännande. Hans ägare tror att det är hat som driver honom, som gör honom oövervinnerlig, och pojken som senare följer honom på resan mot en ny värld påstår att han stigit upp från helvetet. Ändå tycks våldet inte ha något personligt motiv utan är snarare en reaktion på det våld och de onda ränker som kommer i hans väg, likt Sergio Leones namnlösa revolvermän i hans spaghettivästernfilmer.
En grupp skenheliga kristna huliganer på väg till Jerusalem för att plundra och våldta i den korsfäste gudasonens namn är ett av detta onda som kommer i Enögas väg, och för dem blir han en mordängel. Eller kanske en fallen ängel som för dem till Jerusalems motsats: ett land ännu jungfruligt obefläckat av den kristna kulturen. Ett land som är natur.
Valhalla Rising är en obegriplig titel. Här finns ingen särskild koppling till vikingakultur. Med tanke på den dialektala engelskan befinner vi oss i stället i en keltisk region på någon av de brittiska öarna, och filmen är också inspelad i Skottland. Kanske som ett resultat av dessa grumliga förutsättningar hamnar filmen så småningom både bildligt och bokstavligen i dimman för att sluta i ett dunkelt jaså.
Det är synd. För länge lever berättelsen högt på de genomtänkta bildkompositionerna, den sparsmakade musiken och Mikkelsens precisa kroppsspråk (hans bakgrund som dansare märks tydligt). Till och med i en ganska löjlig scen där han sliter inälvorna ur kroppen på ett av sina offer gör han det med sådan resning att det på något sätt ändå fungerar.
Winding Refn äger en obestridlig filmkonstnärlig talang, särskilt om man jämför med hans många slätstrukna skandinaviska kollegor. Men den här gången har han nöjt sig med en skiss, en halvmesyr. Som han nämnde i intervjun i Sydsvenskan förra året väntar en rad filmprojekt i Hollywood. Synd på Valhalla Rising, som möjligen därför blev en mellanfilm under en mellanlandning på vägen mellan Köpenhamn och Los Angeles.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-05-21.