USA 2009. The Road. Regi: John Hillcoat. Skådespelare: Viggo Mortensen, Kodi Smit-McPhee, Charlize Theron, Robert Duvall, Guy Pearce. Längd: 1.51.
”Det finns ingen gud och vi är hans profeter,” är en av få komiska repliker i Cormac McCarthys skoningslöst kärva undergångsroman. Där orden har förlorat fotfästet tillsammans med det mänskliga hos mänskligheten i en tom, kall och tyst värld berövad allt liv. Utom en sista spillra desperata själar som förlänger den oundvikliga döden genom att samla in de sista resterna mat. Eller genom att jaga och äta samlarna.
Berättelsen lånar sig till en både biblisk och amerikansk mytologi. Fadern och sonen – namnlösa – är på drift mot vad de hoppas ska bli en ny vår, en slags återfödelse vid havet. Men ingenstans finns det nya Eden som deras förfäder en gång fann längs floderna i det jungfruliga Amerika Konsumtionssamhällets ödeland har brett ut sig längs asfaltens förtorkade fåror, och i frihetens land har människan på alla sätt blivit människans varg.
Australiske regissören John Hillcoat är tidigare mest känd för sin stiliserade känguruvästern The Proposition. Här söker han ett motsatt, stramt och dämpat tonläge, om än våldet på ett lika mardrömslikt sätt blivit ett med landskapet. Hans bildberättande gör däremot inte riktigt rättvisa åt McCarthys avskalade prosa.
Kameraarbetet förblir alltför konventionellt, i stället för de strama bildkompositioner och surrealistiska utflykter som borde ha ackompanjerat dramats snabba skiften mellan de långa stumma vandringarna och de mardrömslika mötena med det nya barbariet.
Detsamma gäller ljudbandet. I berättelsen försöker fadern hela tiden få sin son att prata genom att, som ett mantra, upprepa att de är på det godas sida. Men kontrasten mellan hans ord och det han gör för att hålla de båda vid liv får sonen att sluta sig inåt. Fast Hillcoat litar inte på den dramatiska nerven i dessa laddade pauser och tiganden till utan låter dem mest pladdra på.
Ändå finns det mycket att beundra, från scenografins dödssymfoni i brunt och grått med ett stänk blodrött till Viggo Mortensens och unge Kodi Smit-McPhees hudlösa, antiheroiska skådespeleri (ja, alla, ner till minsta biroll imponerar) och Nick Caves lyhört sparsmakade musik.
Som berättelse är Vägen en originell och stark variation på ett ofta actionfilmat tema – utan blockbusterfilmens finalexplosioner men med en överraskande strimma hopp. Sentimentalt tycker kanske några. Sublimt i all sin enkelhet tycker jag.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-01-22.
3 x De sista människorna
De sista människorna (1959) Harry Belafonte, Inger Stevens och Mel Ferrer är tre överlevare i New York efter ett kärnvapenkrig i detta triangeldrama med raspolitisk undertext.
Den tysta jorden (1985) En ras- och könspolitiskt uppdaterad nyzeeländsk version av ovanstående film. Dessutom med en originell skruvning på slutet.
De tolv apornas armé (1995). Några forskare bland de sista människorna efter en virusepidemi skickar en man bakåt i tiden för att förhindra katastrofen. Regi: Terry Gilliams, fritt efter Chris Markers experimentfilmklassiker Terrassen.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-01-22.