USA 2010. Regi: Joe Johnston. Skådespelare: Benicio Del Toro, Anthony Hopkins, Emily Blunt, Hugo Weaving, Art Malick. Längd: 1.42.
Efter vampyrens år 2008–09 har varulven väntat på sin tid i kulisserna. Mer än några av sina genresläktingar är han (det är tyvärr sällan en hon) sinnebilden för människan som driftsvarelse och djur, en skrattspegel av att oss själva som vår mest demoniserade konkurrent bland rovdjuren: vargen. Som popkulturellt fenomen föddes den nya varulvsmytologin i den viktorianska erans tvekamp mellan religion och vetenskap, ett monsterbarn av irrationell folktro, Darwins utvecklingslära och Freuds analys av den moderna kulturens disciplinerade sexualitet.
Handlingen placeras därför i 1890-talets London med omnejd, en parallell till Bram Stokers Dracula som förstärks av att Danny Elfmans musik starkt påminner om Wojciech Kilars komposition till Francis Ford Coppolas Dracula-version från 1992. I centrum står ett barndomstrauma, där huvudpersonen Lawrence (Benicio Del Toro) finner sin mor i blodig omfamning med fadern och liksom Freuds berömda fall med Vargmannen blir själsligt skadad för livet.
Som varulv får han sedan kämpa både på hemmafronten mot sin far (Anthony Hopkins), som mentalvårdspatient mot vetenskapens kyliga rationalism och slutligen mot en beväpnad polisstyrka med Jack the Ripper-utredaren Frederick Abberline (Hugo Weaving) i spetsen. Uppslaget är inspirerat, och tillsammans med det begåvade filmteamet både bakom och framför kameran borde 2010 års The Wolfman blivit en modern klassiker. I stället är den ett stelbent och bitvis ofrivilligt skrattretande sömnpiller.
Andrew Kevin Walkers (Se7en) manus undviker räddhågset den för storyn helt avgörande sexualiteten. Romansen mellan Lawrence och Emily Blunts Gwen saknar gnista och stannar vid det tryggt platonska där det skulle bli köttsligt och farligt. Svartsjukekonkurrensen från Hopkins faderstyrann – en parallell till kärlekstriangeln med den vackra och idealiserade modern – utvecklas på samma sätt aldrig.
Filmen blir mest ett hopkok krystade spännings- och actionscener i förkonstlade studiolandskap med rökmaskinsdimma. Förvandlingsnumren och actioninslagen i London är bleka imitationer av En amerikansk varulv i London (1981), till vilken specialeffektstrollkarlen Rick Baker gjorde betydligt bättre varulvsdesign. Nu ser slutscenerna mest ut som en klumpigt koreograferad uppgörelse mellan förvuxna teddybjörnar med lösgaddar från skämtbutiken.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-02-12.