The Last Song – Michael Tapper

USA 2010. Regi: Julie Anne Robinson. Skådespelare: Miley Cyrus. Liam Hemsworth, Greg Kinnear, Kelly Preston. Längd: 1.48.

När urschysta men lite sorgsna, frånskilda pappan Steve (Greg Kinnear) har lovprisat rebelliska Ronnie (Miley Cyrus, ex-Hannah Montana) som den vackraste, snällaste etc. dottern, erkänner han att det nog hämtats ur föräldrahandboken. Nja, jag gissar i stället på kaffekopparna, grattiskorten eller t-tröjorna från turistshoppen på nöjesfältet längre ner på stranden utanför Savannah, Georgia, där filmen utspelas. Det förefaller nämligen som det är från sådana små hjärtespaltssanningar kring den ärkekonventionella storyn om pojken-av-börd-möter-flickan-av-folket man har totat ihop filmen.

Manusförfattare är Nicholas Spark efter sin egen roman. Nyligen drog han på sig en elak skrattorkan i amerikanska medier när han i en intervju förklarade sig vara överlägsen Cormac McCarthy, något som fick nytt bränsle efter USA-premiären på den här filmen. Det hjälpte förstås inte att även skådespelarinsatserna är hopplösa.

The Last Song är en inställsam produkt för Cyrus fans, men idolen har inte en molekyl skådespelartalang, bara poser. Kemin mellan henne och den något bättre Liam Hemsworth är generande snustorr, och fansen är inte nådiga i sina nätkommentarer på exempelvis Internet Movie Database.

Det enda fascinerande med filmen är hur konservativ den är, både när det gäller sex och klass. Jämför med genreklassiker som 1951 års svenska Hon dansade en sommar eller amerikanska Feber i blodet från 1961. Där fanns åtminstone äkta köttslig lust och bittra sociala konflikter, scener som utmanade censuren och rådande tabun. Vad finns här? Några flyktiga kyssar, demoniserade underklassungdomar och en snudd på religiös dyrkan av banaliteter.