The Informant – Michael Tapper

USA 2009. Regi: Steven Soderbergh. Skådespelare: Matt Damon, Scott Bakula, Melanie Lynskey, Joel McHale. Längd: 1.48.

Storyn i The Informant liknar på många sätt Michael Manns dramadokumentära thriller THE INSIDER (1999). I USA blev huvudpersonen Mark Whitacre känd som den högst uppsatte företagschefen någonsin som arbetat med FBI mot sin egen arbetsgivare. Och det han avslöjade var en mångmiljardsvindel som berörde konsumenter världen över.

Hans biokemiföretag ADM framställde nämligen sötnings- och tillsatsprodukter (fruktos, glukos, lysin, citronsyra) som användes både i djurfoder och i vanliga livsmedel (flingor, bröd, läsk). För att kontrollera marknaden och hålla priserna uppe organiserade företaget en kartell med konkurrenter i bland annat Japan och Sydkorea.

Författarna som skrivit om skandalen, advokaten James B. Leiber (Rats in the Grain) och New York Times-journalisten Kurt Eichenwald (The Informant), är emellertid oense om Whitacres roll i dramat. Leiber ser honom som en idealist knäckt av stress och en latent manodepression under dubbellivet som spion för myndigheterna. Eichenwald menar att Whitacres motiv var tvivelaktiga, kanske till och med att själv ta över företaget. Soderberghs film bygger visserligen på den senare, men lämnar ändå utrymme för tvivel på hur allt egentligen hänger ihop.

Även om jag skissat de många och komplicerade turerna, så säger det ganska lite om den surrealistiska cirkus som Soderbergh regisserat. I stället för thrillerns eller det konventionella dramats form väljer han att göra en svart komedi som parodierar efterkrigstidens amerikanska ideal.

Till förtexterna av typsnitt från 1960-talet och en klämkäck musik som kunde ha hämtats från någon av dåtidens många sit-coms om äppelkindade amerikanska medelklassfamiljers missöden möter vi Whitacre i det tidiga 1990-talets Illinois. Han är framgångsrik, blygsam, begåvad och så välanpassad och helylle att han skulle kunna pryda en valbroschyr från Republikanerna. Eller spela utomjording i Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956).

Det är helt enkelt något sjukt med hans fyrkantiga normalitet, nästan som om han var en produkt snarare än en levande människa med personlighet. Matt Damon gestaltar honom med samma krypande obehagliga tomhet som kännetecknade hans amoraliske seriemördare i The Talented Mr Ripley (1999), en American Psycho perfekt anpassad till sin miljö.

Problemet är bara att Soderbergh aldrig riktigt får till den tragikomiska skruvningen. I stället för att luta sig mot dramats förvecklingar lägger han alltför ofta på en kitschig musiktapet till bilder av Damon som jordbruksindustrins Lilla Fridolf. Snarare än förlita sig på sådan lat och plump övertydlighet hade filmen behövt mer av den klassiska Hollywoodkomedins esprit och subtilitet.