Resident Evil: Afterlife

PrintTyskland/Canada 2010. Regi: Paul W.S. Anderson. Skådespelare: Milla Jovovich, Ali Larter, Kim Coates, Shawn Roberts. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.37.

Den fjärde filmen i serien är att döma av slutet knappast den sista, och receptet ligger fast: slow motion-våld, bullet time-foto à la Matrix, zombie-mutanter, metal-musik och så Alice och andra actionbabes i tajts, beväpnade som en mindre armé.

Story? Se ovan! I övrigt är det transportsträckor mellan olika miljöer där nya blodiga strider kan utkämpas och hjältinnorna kan stanna i luften för att slänga med håret innan de sätter samurajsvärdet genom skallen på den 27:e zombien: Ka-blork!!! I synk med gitarriffen.

Den som fruktat euroaction som dålig Hollywoodimitation skulle kunna använda filmserien som skolexempel. Resident Evil är genre enbart som mekanisk massproduktion, utan variation eller fantasi. Vi får exakt det vi förväntas förvänta. Inget annat. Framförallt inget mer.

För i Andersons värld skäms man inte för stöld, tvärtom är det en dygd. När en antagonist anstränger sig för att låta som Matrix-seriens agent Smith lyfter man stolt fram det i förgrunden. På samma sätt tonar skådespelarna inte ner den porrfilmssunkiga dialogen, de uttalar den med rakryggad värdighet.

Och just som tempot sackar kommer en extramonsterstor zombie in och svingar en ännu större…köttklubba?! Fast i stället för en skammens rodnad över denna jackpot i knasighet håller även monstret huvudet högt – tills det skjuts till pyttipanna.

På något bakvänt sätt imponerar det lika mycket som den tekniska professionalismen i datoranimationen, musiken och stuntinslagen. Av de senaste årens 3D-titlar är den här en av de bäst fotograferade. C-film på mångmiljonbudget, välkommen till framtiden.

© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-09-17.