Prince of Persia: The Sands of Time

USA 2010. Regi: Mike Newell. Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Alfred Molina. Längd: 1.55.

Jordan Mechners värld i videospelet med samma namn från 2003 är antikens Persien, sagan mixar Conan, barbaren med Aladdin och Tjuven från Bagdad. Storyn i både spelet och filmen (med inslag från speluppföljarna Warrior Within och The Two Thrones) följer prins Dastans försök att rentvå sig från anklagelserna om att ha mördat kung Sharaman, som adopterade honom från gatan, och rädda en kniv med magiska egenskaper från att falla i orätta händer. Till både hjälp och stjälp har han prinsessan Tamina, en bortskämd bitch som utvecklas till actionhjältinna.

Producenten Jerry Bruckheimers nya matinéäventyr har samma kvaliteter och brister som Pirates of the Caribbean-serien (del fyra planerad till nästa år). Ett både originellt och lyckat val som actionhjälte är Jake Gyllenhaal (Brokeback Mountain) – extra muskelpumpad för filmen. Han är lite mer lågmäld men lika akrobatisk som Douglas Fairbanks och Errol Flynn samt uppdaterad för extemsportgenerationen med grungefrisyr och talang för parkour, kampsport och att surfa nerför jordskred.

Gemma Artertons (Quantum of Solace) prinsessa är tänkt att matcha honom. Länge förblir hon emellertid mest irriterande både som argbigga och sexobjekt. Först på slutet får hon demonstrera ett mer charmerande sinnelag och sina dödliga färdigheter.

De visuella effekterna är ojämna i kvaliteten men förlorar framförallt på att de, som alltid i en Bruckheimerproduktion, pumpas upp till löjeväckande bombastiska nivåer. Försöken till run-and-gun har också medfört att flera actioninslag förlorat spänningseffekten eftersom de klippts sönder till visuell pyttipanna.

Veteranerna Ben Kingsley som den intrigerande kungabrodern Nizam och Alfred Molina som anarkiströvaren Amar är välbehövliga kryddor i denna annars ganska profillösa anrättning, utan riktig sting i dialogen eller gnista i lusten mellan huvudpersonerna. Den förstnämnde sår misstankar om hemliga massförstörelsevapen för att förverkliga sina egna, giriga planer (!). Den andre står för de (alltför få) humoristiska inslagen.

Som helhet en hyfsad men anonym och lättförglömlig popcornfilm för familjen en regnig söndagseftermiddag.

© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-05-20.

3 x Matinéäventyr i Mellanöstern

Tjuven i Bagdad (1924 och 1940) Två charmerande versioner med banbrytande visuella effekter, den första med Douglas Fairbanks, den senare med Sabu och i Technicolor.

Sinbads tusen äventyr (The 7th Voyage of Sinbad, 1958) Ray Harryhausen gör några av sina bästa monsteranimationer i denna klassiska ”Tusen och en natt”-saga..

Aladdin (1992) Den maniske anden (med Robin Williams röst i originalversionen), Jafars elaka papegoja och en ovanligt uttrycksfull flygande matta gör Disneyversionen minnesvärd.