Örnjägarens son

Sverige/Danmark/Tyskland 2010. Regi: René Bo Jensen. Skådespelare: Barzabai Matei, Serikbai Khulan, Mardan Matei, Asilbek Badelkhan. Längd: 1.25.

Mongoliets vidder är betagande. Panorerar man över slätterna med bergen i bakgrunden eller filmar någon som vandrar i landskapet så blir det vackert. René Bo Jensen gör detta om och om igen, som om det i dessa vyer gick att frambesvärja en intressant film.

Ur berättelsen om den unge Barzabais sökande efter sin bror Khan, som dragit till huvudstaden Ulaanbataar för att söka jobb, är det förmodligen tänkt att bli något slags äventyrsberättelse som samtidigt berättar något om vardagen i detta fattiga, postkommunistiska land.

Han infångas av några alkoholiserade skurkar men rymmer med hjälp av en vacker flicka. Därefter hamnar han både i ett buddhistkloster och på cirkus innan finalen. På vägen får han hjälp av sin fars örn, och mellan dem växer en andlig gemenskap som får symbolisera det naturmystiskt goda gentemot skurkarnas, huvudstadens och gruvdistriktets onda industrisamhälle.

Med andra ord, klassisk konfrontation land – stad med gammaldags naturmystik. Mer fatalt för filmen är den påtagliga amatörismen i den haltande skådespelarregin men också den dramaturgiska lättjan, där varje svårighet och prövning övervinns med irriterande lätthet som punkterar både trovärdigheten och spänningen.

Barzabai och hans ofta medieskuggade del av världen hade förtjänat en bättre film.

© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-03-26.