Megamind – Michael Tapper

USA 2010. Regi: Tom McGrath. Röster i originalversionen: Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey, Jonah Hill. Svenska röster: Magnus Rongedahl, Fredrik Dolk, Caroline Söderström, Gabriel Odenhammar. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.36.

Det är nördsuperantihjältarnas år i år. Efter Scott Pilgrim vs. the World kommer nu Megamind, där titelfiguren är en blå och missanpassad jättehjärna med spaghettikropp som går i Lex Luthors och Brainiacs fotspår för att utplåna Supermanklonen Metro Man. Och han lyckas. Men då blir livet tomt och meningslöst. För vad är väl en superskurk utan sin rival?

DreamWorks försöker upprepa framgången för sin tidigare antisaga Shrek, fast den här gången utan samma originalitet och fräschör. Mycket känns igen från filmer som Superhjältarna och framförallt Dumma mej. Med reservation för den finurliga användningen av Minnie Ripertons bimbodrillande ”Lovin’ You” är musikspåret en standardmix på tema ondska: George Thorogoods ”Bad to the Bone”, AC/DC:s ”Highway to Hell” och Michael Jacksons ”Bad”.

Filmens styrka är satiren över actiongenrens machismo och ofta enfaldiga uppdelning av gott och ont. Metro Man är alltför kammad och självbelåten för sitt eget bästa, och även skildringen av den fagra Roxanne solkas av hennes ytligt okritiska journalistik.

Roligast har man till den engelska versionen, då Will Ferrell som Megamind visar en komisk ådra (faktiskt) i sina olika förvandlingsnummer, framförallt den lyteskomiskt träffsäkra imitationen av Marlon Brando som Supermans far Jor-El i filmversionen från 1978.