Israel/Libanon/Tyskland/Frankrike 2009. Regi Samuel Maosz. Skådespelare: Reymond Amsalem, Oshri Cohen, Yoav Donat, Michael Moshonov. Längd: 1.34.
Den flerfaldiga festivalprisvinnaren Lebanon – Guldlejonet i Venedig – är ännu en traumatisk återblick på Israels invasion av Libanon 1982. Spelplatsen är denna gång interiören i en pansarvagn på irrfärder tillsammans med en alltmer decimerad militärtrupp under krigets inledning.
Runt hörnet väntar de kristna falangisternas massakrer i de palestinska lägren Sabra och Shatila i samförstånd med de israeliska styrkorna, skildrat häromåret i Waltz with Bashir. Men ett möte med några sadistiska falangistmän och deras intresse för en tillfångatagen syrisk soldat förebådar händelserna.
Längs vägen tvingas den mestadels unga och nykläckta pansarvagnsstyrkan fatta beslut som inte bara dödar beväpnade fiender utan också oskyldiga civilister. I sin klaustrofobiska skildring har den jämförts med Wolfgang Petersens Ubåten (1981). En intressantare jämförelse är kanske Kevin Reynolds orättvist bortglömda Odjuret (The Beast, 1988), om en sovjetisk pansarvagn på villovägar i Afghanistan 1981.
Liksom Odjuret återkallar Lebanon Vietnamkriget både som nyhetsrapportering och spelfilm. Perspektivet är helt på invasionsstyrkans sida – även bokstavligen då vi undantagslöst ser kriget genom pansarvagnens sikten – och skildringen ges ett psykologiskt perspektiv. Det är genom maktspelet inom gruppen och de personliga neuroserna vi ska uppleva händelserna, inte se de sociala och politiska mekanismerna bakom.
Kritiken mot den här typen av krigsfilmer, som dominerat genren sedan stumfilmstiden, är att de reducerar krigets offer till de egna soldaterna medan fienden och deras förluster aldrig berör. Den risken tror jag inte finns här. Bland annat en scen, då en familj utplånas och den överlevande hustrun med sin dröjande blick konfronterar oss i salongen, omöjliggör en sådan lättsinnig abstraktion.
Den som däremot söker någon fördjupad förståelse av krigets motiv och israelernas syn på omvärlden blir inte mycket klokare. I en uppenbar analogi till invasionen av Gaza häromåret betonar befälen att fosforbomberna man har med sig aldrig får nämnas vid sina riktiga namn. De ska kallas brinnande rök.
I övrigt förblir vi, som soldaterna, okunniga om krigets orsaker, och deras egna skäl för att delta berörs aldrig. Det senare menar jag förtar något av trovärdigheten, där denna är helt avgörande för inlevelsen. Bortsett från det är ”Lebanon” ett bitvis gastkramande kammarspel, varvat med osmickrande bilder av den israeliska arméns framfart.
Skådespelarna är helgjutna i sina fula, skitiga och desperata roller, och scenografin är så påträngande att man kan känna stanken av svett, olja och piss ut i salongen. Här visar oss regissören Samuel Maosz inte det lättköpt tillrättalagda utan det som är helt nödvändigt för oss att se – särskilt i dessa tider av dataspelliknande krigföring via fjärrkontroll.
Jag önskar bara att han hade låtit oss glimta något mer än bara denna omedelbara bild av krig som skräckelskildring.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-04-09.