Into Eternity – Michael Tapper

Danmark/Finland/Sverige 2010. Regi: Michael Madsen. Medverkande: Timo Äikäs (vice verkställande direktör i Onkalo, Posiva Oy), Esko Roukola (chefskonsult vid Strålsäkerhetscentralen, STUK, Finland), Berit Lundqvist (vetenskapsinformatör på Svensk Kärnbränslehantering, SKB), Carl Reinhold Bråkenhielm (professor i teologi vid Uppsala universitet och vice ordförande i Statens råd för kärnavfallsfrågor, KASAM). Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.16.

Radioaktivitet varken syns, känns eller luktar. Den första timmen av exponering känns ingenting. Sedan börjar kräkningarna och diarrén, snart också blödningarna. Efter en-två veckor inträder döden.

Beskrivningen av strålningssjuka är finska överläkaren Wendla Pailes, en av flera röster från finska och svenska kärnkraftsmyndigheter, -forskare och -industriföreträdare som kommer till tals i Michael Madsens filosofiskt anlagda dokumentär om slutförvaring av kärnbränsle.

Platsen är det enorma byggnadsprojektet Onkalo vid kärnkraftverket Olkiluoto. När det står klart år 2100 ska allt finskt kärnavfall rymmas i lagringsschakten 500 meter ner i urberget. Väl fullt sluts anläggningen för isolering i 100 000 år.

Det är en ofattbart lång tid. Blickar vi lika långt tillbaka i historien hamnar vi i tiden innan den moderna människans uppkomst. Hur ska säkerheten garanteras för en sådan tidsrymd?

För industrimännen (bara män) är det inget problem. Krig? Naturkatastrofer? En ny istid om 60 000 år? Nya civilisationer? Svar: Inget problem. Framtida generationer som av glömska och nyfikenhet vill utforska anläggningen? Svar: De har förmodligen inga borrar.

Andra röster är inte lika tvärsäkra, och då inträder frågan om det bästa skyddet är att sopa igen spåren både fysiskt och i minnet eller tvärtom bygga ett beständigt informations- och varningsmonument på platsen. Filmen ger förstås inget svar, men som i de bästa dokumentärerna ställs frågorna på ett tankeväckande och ibland absurt underhållande sätt (fast Kraftwerks sönderspelade ”Radioactivity” på ljudbandet är en symbolisk overkill).

För den här typen av Pandoras askar kommer vi att tvingas bygga många av. Och som ingen annan civilisation tidigare lämnar vi efter oss ett dödligt arv till tusentals generationer framöver. Hur kommer de att döma oss?

Med en brinnande tändsticka i gruvmörkret står Madsen själv och viskar varningar till eventuella framtida, strålningshotade besökare. Som ett mångtusenårigt eko av vårt dåliga samvete.