Harry Potter och dödsrelikerna, del 1

USA/Storbritannien 2010. Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 1. Regi: David Yates. Skådespelare: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Ralph Fiennes. Från 11 år. Längd: 2.26.

Det är mörka tider, slår trollkarlsministern Rufus Scrimgeour (Bill Nighy) fast i öppningens extrema närbild – den djärvaste kamerainställningen i hela filmen. Sannerligen. För återstoden av handlingen är en tunt utkavlad transportsträcka med många och långa uppehåll i skymningsbleka vinterlandskap. Som alltid i myterna är det i ödelandet hjältarna kämpar mot sina inre demoner innan de slutligen övervinner sina yttre fiender.

Harry Potter och hans trogna följeslagare Ron och Hermione är inte så lite en tonårsvariant på Frodo och Sam i Härskarringen. Samma konflikter, samma försoningar, som här förvärras av den horrorkrux som de tvingas bära med sig i jakten på det enda svärdet som kan förstöra den. Låter det bekant?

I en särskilt seg passage drar Ron iväg och lämnar Harry och Hermione ensamma med varandra och hormonerna. Blickar, kramar, till med en dans kostar de på sig innan den nyviktorianska sedesamheten lägger sin förutsägbart döda hand över en välbehövlig komplikation i tristessen.

Likadant är det med spännings- och actioninslagen. De hinner knappt bli intressanta innan de upplöses i en antiklimax. Och så rullar filmen på tills den slutar i ett platt ”jaha” och man går ut ur salongen utan ett enda minnesvärt ögonblick att ta med sig hem. I det avseendet underträffar den till och med föregångaren, Halvblodsprinsen.

Brittiska The Guardians recensent summerade elakt hela serien som knappt levande i sin ängsliga följsamhet mot romanförlagorna. Jag hävdar att det är precis tvärtom; det enda som överhuvudtaget påminner om liv i de senaste tre filmerna är J.K. Rowlings sprudlande fantasi.

Med regissörerna Alfonso Cuarón (Fången från Azkaban) och Mike Newell (Den flammande bägaren) började filmerna göra henne rättvisa med en visuell berättarglädje som gick bortom bokstavstrogenhetens mekanik. David Yates visar däremot i sin bedövande fantasilöshet att han hör hemma i tv-fabrikernas löpandebandsproduktion.