USA/Storbritannien/Nya Zeeland 2009. The Lovely Bones. Regi: Peter Jackson. Skådespelare: Saoirse Ronan, Stanley Tucci, Mark Wahlberg, Rachel Weisz, Susan Sarandon. Längd: 2.11.
Det går egentligen inte att sätta någon bra genrebeteckning på den här försenade Sverigepremiären. Skräck blandas med seriemördarthriller, familjedrama, romantisk ungdomsfilm och modern saga. Alice Sebolds romanförlaga, den internationella bästsäljaren med samma namn, är en märklig hybrid. Dessvärre märklig som i knasig, inte nyskapande.
Handlingen börjar 1973 med ett sexmord på fjortonåriga Susie Salmon, som hamnar i limbo mellan himmel och jord. Lite grann från ovan följer hon sedan sin familj och vännerna men också seriemördaren genom åren medan hon slits mellan hämnd och försoning. Slutet blir ett slags både och.
En del amerikanska och brittiska recensenter tyckte inte att Peter Jacksons film gjorde rättvisa åt berättelsen. Men frågan är om det går att vantolka den både new age-flirtande och tabloidpopulistiska romanen, där seriemördare lurar bak varje knut i villaförorten på renhjärtade flickor. Tänk ”Rödluvan och vargen” för en brytningstid mellan flower power och åttiotalskonsumism, sexfrigörelse och pedofilipanik. Vad han gör är att gestalta den scenografiskt.
När den änglalika Susie lämnar vår moraliskt förtappade jord väntar ett datoranimerat rymddisco/nöjesfält/reklambroschyr. Hennes efterlevande posthippieföräldrar vadar däremot genom ett brunskitigt inferno av ångest och smärta. En slags senkommen Generation X-hämnd på 68-föräldrarnas uppror i kombination med våldtäktsmord som utflippat barnboksäventyr.
Skådespelarna kämpar förgäves för att gjuta liv i detta ärkeflummiga dravel, där ordet banal är en alltför generös beteckning. Sällan har specialeffektsmiljoner bränts med sådan tanklöshet.
Jo förresten, i tidigare kalkoner som The Fountain och The Happening. Där Rachel Weisz respektive Mark Wahlberg hade huvudrollerna. Ett gott råd till dem vore därför: läs manus.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-04-01.