Fair Game – Michael Tapper

USA/Förenade Arabemiraten 2010. Regi: Doug Liman. Skådespelare: Naomi Watts, Sean Penn, Brooke Smith, Sam Shepard. Längd: 1.44.

Tidigare i år dramatiserade Green Zone hur talet om Iraks massförstörelsevapen – 30 000 fabriker för framställning av kemiska vapen, mobila laboratorium för biologisk vapenproduktion, flera parallella kärnvapenprogram – visade sig vara en bluff när soldaterna väl sökte genom landet. Fair Game ger en bakgrund till detta smutsiga spel bakom kulisserna i Washington.

Manuset bygger på paret Valerie Plame och Joseph Wilsons böcker om hur de 2003 blev politiskt villebråd (”fair game”) efter att Wilson skrivit en artikel där han avslöjade att Iraks påstådda köp av enorma mängder uran från Niger var en fabrikation av Vita Huset för att motivera invasionen. Niger, ett av världens fattigaste länder, stod högt upp på USA:s biståndsprogram. Wilson, som tidigare varit ambassadör med stort kontaktnät i regionen, åkte dit bara för att rapportera hem att det inte fanns ett spår av den påstådda storexporten.

Samtidigt hade hans fru Valerie, en fältagent inom CIA, kommit fram till samma slutsats utifrån sina känningar i Mellanöstern. Det illustrerar filmen genom att lägga in en påhittad operation som skulle smuggla ut irakiska kärnvapeningenjörer via Jordanien för att illustrera det som i sak är korrekt, nämligen att det inte fanns något kärnvapenprogram. Anläggningen hade bombats till aska under Kuwaitkriget, och det ekonomiskt ödelagda Irak hade helt enkelt inga resurser att bygga upp det igen.

Men CIA:s och paret Wilsons information var inte det Vita Huset ville höra eftersom invasionen egentligen redan var beslutad. Man ville ha propagandamaterial. När det inte fanns någon, hittade man helt enkelt på. President Bushs spindoktor Karl Rove var något av en specialist på att mata ut skvaller, skitprat och rena lögner som fakta i pressen. Plötsligt stod Bush i Kongressen med en påhittad brittisk rapport som ”avslöjade” uranförsäljningen samtidigt som försvarsminister Dick Cheney i ärkekonservativa kanalen Fox News trummade ut olika ”bevis” för Iraks enorma kärnvapenprogram.

I det läget ilsknade Wilson till och skrev den artikel i New York Times som skulle ödelägga hans och Valeries tidigare liv i Washington. Den gav avgörande ammunition åt de journalister och kongresspolitiker som varit skeptiska mot den officiella propagandamaskinen. Vita Huset slog tillbaka genom en förtalskampanj mot Wilson som kulminerade med att Cheneys assistent ”Scooter” Libby läckte Valeries identitet som CIA-agent till pressen.

Libbys läcka – sanktionerad och förmodligen beordrad av Cheney – är i amerikansk lag ett grovt brott jämställt med landsförräderi, men samordnades med en förnyad förtalskampanj även mot Valerie. Till en början såg paret Plame-Wilson ut att bli bondoffer i ett cyniskt politiskt spel, men som filmen kan berätta lyckades de åtminstone delvis får upprättelse och de skyldiga bakom läckan åtalade. En tragikomisk skruv på historien blev dock att Bush benådade Libby och de andra inblandade i läckan, en spottloska på rättsstaten lika flagrant som Gerald Fords benådande av Nixon 1974.

Doug Liman har regisserat dokudramat med beundransvärd återhållsamhet, utan flåsig glamourisering eller heroisering av det äkta paret i centrum. Därtill har han god hjälp av Sean Penn och Naomi Watts, två metodaktörer som tidigare parats ihop i 21 gram och Attentatet mot Richard Nixon och som inte har några problem att spela både kroppsligt och själsligt osminkade.

Penns Wilson är lynnig, bitchig och självrättfärdig. Watts Valerie Plame har ett duktighetskomplex och är en mästare på att glida undan från familjelivets konflikter och obehagligheter. Deras äktenskap är skakigt, sårigt, trasigt och deras små tvillingarna skulle nog så småningom kunna skriva uppväxtbiografier i klass med Jan Myrdals. Men alla som vill att demokrati ska vara något mer än en snygg kuliss för cyniska maktmanipulationer förstår Wilsons raseri över sveken, knivhuggen i ryggen, de tarvliga insinuationerna om att gå fiendens ärenden. Än värre är det för henne – fortfarande en insider i systemet när hon utan någon som helst empati eller erkännande kastas ut i kylan.

Limans regi och kameraarbete (han är själv filmfotograf) förfaller ibland till run-and-gun-skakig kvasidokumentarism när precisare bildkompositioner hade tjänat dramatiken bättre. Men utöver det är Fair Game en sällsynt insiktsfull och avslöjande film om det politiska spelet när det är som värst. I scen efter annan ser vi hur medarbetare från Vita Huset dribblar med formuleringar och fakta för att det irakiska hot som de inte kan verifiera ändå ska bli sant, och man kan inte undgå att tänka på absurdistiska krigskomedier som Dr Strangelove eller Moment 22.

Fast eftersmaken blir förstås bittrare. Vi vet ju vad som blev konsekvensen, om inte tidigare så genom det senaste årets dokumentation på WikiLeaks, som Collateral Murder-filmen.