1941 var ett krisår på Disney. Fantasia hade floppat, Pinocchio var så dyr att den inte tjänade in sina kostnader och Bambi låg fortfarande inte klar efter flera års arbete. Dessutom befann sig bolaget i strejkkonflikt med många av tecknarna. Då gjordes snabbproduktionen Dumbo – endast 64 minuter lång med högst ojämn och oftast förenklad animation – och blev en succé. Förklaringen var den gripande storyn om den deprimerade och mobbade elefantungen som lär sig flyga med sina enorma öron, berättad med stor inlevelse under hektiskt arbete av en liten sammansvetsad grupp animatörer. Tempot är högt, gagsen många och karaktärerna (minus några rasistiskt anstrukna kråkor, läs: afroamerikaner) ovanligt utvecklade, något som kompenserar för den brist på detaljrikedom och elegans som de andra Disneylångfilmerna hade vid den här tiden.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-07-02.