Draktränaren – Michael Tapper

USA 2010. How to Train Your Dragon. Regi: Chris Sanders & Dean DeBlois. Röster i originalversionen: Jay Baruchel, Gerard Butler, America Ferrara, Craig Ferguson. Svenska röster: Jesper Adefelt, Johannes Brost, Norea Sjöquist, Johan Hedenberg. Längd: 1.38.

Regissörerna är mest kända för Disneyfilmen Lilo och Stitch, som handlar om söderhavsflickan Lilos vänskap med den storögda och kramvänliga rymdvarelsen Stitch. Draktränaren handlar om unge vikingapojken Hiccup/Hicke som inleder en vänskap med en storögd och kramvänlig drake. Slående lik Stitch.

Nå, återvinning ligger i sagans natur, men om man dessutom lägger till vikingarna från Asterix, draktränarscenerna i Avatar och den romantiska nördkomedins utstakade väg från tönt till hjälte för huvudpersonen så har man berättat hela handlingen i Draktränaren. Den är inte mycket mer än den summan av sitt stöldgods. En standardberättelse gjord enligt formulär 1A.

Vikingarna har hornförsedda hjälmar, så inte ens den mest historielöse i publiken ska missa vilka de är. Hjälten är en bespottad outsider och drömmare som kommer att stiga fram som sitt folks frälsare, hyllas av alla och få den tidigare bitchiga men megahotta vikingbabens totala beundran.

Flygscenerna är många och långa, och drakfajten i slutet ser ut som rymdkrigen i Star Wars. Kan det ligga ett videospel för hushållens alla plattformar begravt här, tro? Lita på det.

Tekniskt sett är kvaliteten på datoranimationen i stort sett inte mycket bättre än ett genomsnittligt spel med samma betyg som ovan. Som realism känns miljöerna artificiella, som stiliserad sagoscenografi är de fantasilösa. 3D-effekterna är de förväntade: morrande drakhuvuden, stenar och andra lösa föremål kastas i ansiktet på publiken. Rollfigurerna är enkla, opersonliga och saknar nyanserad plastik.

Den som går på den engelskspråkiga versionen kan dessutom ta sig en funderare över varför de vuxna vikingarna talar med skotsk accent medan barnen låter som de kom från ett kaliforniskt villasamhälle. Och så finns den där Dr Phil-inspirerade terapin mellan machofarsan och den ”misslyckade” sonen som numera är så typisk för alla ungdomskomedier. En anakronism i vikingasamhället? Visst. Kul? Nej.

Om det är något verkligt tredimensionellt med Draktränaren så är det som luktfilm – den instängda lukten av själlös förpackningskonst.