Devil – Michael Tapper

USA 2010. Regi: John Erick Dowdle. Skådespelare: Chris Messina, Logan Marshall-Green, Bojana Novakovic, Jenny O’Hara. Från 15 år. Längd: 1.20.

Djävulen brukar ha de bästa replikerna. Han får till och med sjunga i South Park och dansa i Sam Raimis Drag Me To Hell. Inte ett spår syns av någondera i Devil.

Men så är det också M. Night Shyamalan som står för storyn och produktionen bakom ännu en new age-fånig, kvasireligiös skräckfilmskalkon. Han är knappast den första att göra något knaskorkat i genren. Men att göra det gång på gång? Och med ett så fåraktigt allvar?

Filmen öppnar med att Satan flyger in över Philadelphia. Uppochner eftersom han ställer Guds skapelse på huvudet. Här bokstavligen. Suck.

Enligt samma enfaldiga logik tar han sig in i en skyskrapa med adress nummer 333, den lurifaxen. Man hade ju förstås väntat sig honom på nummer 666. Kanske gick han bara på halvfart den här dagen och sparar de riktiga jävligheterna till uppföljaren.

Nå, väl där tar han en hiss i besittning. Den visar sig vara full av syndare, varav en kommer att vakna sent och de andra aldrig mer. Vid det laget har publiken somnat.

Ja, sådär kan man hålla på att raljera om en film som verkligen tigger om det. Hade jag varit troende skulle jag sett filmen som en förolämpning. Nu är den bara slöseri med tid och pengar. Och med den ypperliga filmfotografen Tak Fujimotos talang. Vad han gör i den här soppan är obegripligt, men dollarbehovets vägar äro outgrundliga.