Den fantastiska räven – Michael Tapper

USA 2009. Fantastic Mr. Fox. Regi: Wes Anderson. Röster: George Clooney, Meryl Streep, Bill Murray, Willem Dafoe, Michael Gambon. Längd: 1.28

Barnboksförlagan från 1970 är en typisk mörk saga från Roald Dahl om ett krig mellan den listige hönstjuven räven och hans tre elaka antagonister, bönderna Boggs, Bunce och Bean som hotar alla djuren i trakten. I Wes Anderson och medförfattaren Noah Baumbachs (The Squid and the Whale) ibland småroliga men mestadels likgiltiga tolkning är Mr. Fox ett anarkistiskt vilddjur instängd i en kvävande medelklasstillvaro.

Andersons sedvanliga nollställdhetshumor, som så ofta gör hans filmer irriterande livlösa till både skådespelarmimik och berättelse, blir här en bokstavlig bild av sömngångarkonformism. När bäste vännen, pungråttan Kylie, inte klarar att följa rävens rebelliska tankar stannar han upp med en tom zombieblick. Sensmoralen av Dahls motto om att ingen räv är lycklig utan en höna mellan tänderna utmynnar dock här i en trivial konsumtionsdröm om att kunna frossa ohämmat utan att behöva betala.

Projektet började redan 2004 i samarbete med Henry Selick (CORALINE OCH SPEGELNS HEMLIGHET), och det är fascinerande att tänka sig filmen i hans utformning. Nu blev det i stället den mindre kände Mark Gustafson som tog över. Dennes animationsstil är betydligt enklare och mer mekanisk än Selicks men kanske just därför mer passande för Anderson.

Wes Andersons beundrarskara ser säkert filmen som en lyckad genretransplantation. Själv har jag svårt att fascineras av någon så självmedveten – för att inte säga självbelåten – filmskapare som han. Likt rävens poserande ”trademark”, blinkningen med fingerknäpp och smackande, tycker han själv att han är måttlöst smart i varenda dröjande bild.

Jag ser mest en tomt skramlande tunna.