Daybreakers – Michael Tapper

USA/Australien 2009. Regi: Michael & Peter Spierig. Skådespelare: Ethan Hawke, Willem Dafoe, Sam Neill, Claudia Karvan. Längd: 1.38.

Nej, titeln till trots handlar det inte om en ny generation finansvalpar – de kommer i Oliver Stones uppföljare till Wall Street senare i år – utan om hungerdesperata vampyrer i en framtidsvärld där de tagit över samhället så totalt att människor och deras blod blivit en bristvara. I svältens spår degenererar många till en slags fladdermusmonster som går på sina mer belevade humanvampyrer till släktingar.

Läget är akut, och på den stora blodkoncernen arbetar man febrilt för att ta fram ett surrogat för blod. Problemet är bara att det har en liten bieffekt: vampyrkonsumenten exploderar som om någon kört upp en dynamitgubbe i tarmsystemet. Man kan förstå om den ondskefulle blodindustrimagnaten – spelad med Omen III-repriserande sinistert leende av Sam Neill – blir bekymrad vid åsynen.

Det är lätt att raljera över Daybreakers, en film som inledningsvis väcker lovande frågeställningar: Vad händer om våra monster står för normaliteten och vi för det avvikande? Vilket lockar mest – evig tillvaro som odöd eller vanligt människoliv? Och kan moralen vinna över hungern? Man har också en rollista av idel gedigna skådespelare, ett förföriskt filmfoto signerat Ben Nott och en uppfinningsrik scenografi som löser en modern vampyrs alla storstadsbehov (dagsljusskyddad bil till exempel).

Fast allt hamnar i skuggan av en skjut-, explosions- och blodbadsglad kavalkad actionscener, toppad av finalens splatterkakofoni då vampyrer dör på löpande band i fyrverkeriliknande kaskader av köttslamsor som om det vore nyårsafton på slakteriföreningen. Efter sin sista inälvsorgasm verkar filmen också ha tömts på minnet av de där viktiga frågorna den fintade med i början. Kvar blir bara en axelryckning.