USA 2010. Alice in Wonderland. Regi: Tim Burton. Skådespelare: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Christopher Lee. Längd: 1.49.
Som nästan alla tidigare film-, tv- och teaterversioner är detta en mix av Alice i Underlandet och uppföljaren Bakom Spegeln. Burtons version gör också en radikal nytolkning liknande Spielbergs Hook om Peter Pan, nämligen att Alice inte kommer till Underlandet som barn utan som vuxen. Hon har visserligen trillat genom kaninhålet tretton år tidigare, men trängt bort minnet av händelsen och därmed – för att citera Johnny Depps Galne Hattmakare – förlorat kontakten med sin myckenhet, barnasinnets flödande fantasi.
Nu när hon som 19-årig kvinna tvingas in i ett arrangerat äktenskap blir Underlandet hennes tillflykt. Fast någon fristad är det inte. Den halshuggarglada Hjärter Dam tyranniserar invånarna med hjälp av draken Jabberwocky, och det finns bara en som kan befria dem. Gissa vem?
Konstnärligt är filmen en kluven upplevelse. Scenografin och kostymerna bländar ögat och vittnar om var regissörens fantasi gått som mest på högvarv. Tekniskt är 3D-upplevelsen av högsta kvalitet. Bådadera infriar förväntningarna på en film signerad Tim Burton.
Rollgestaltningarna är problematiska, också det dessvärre förväntat. Depps och Bonham Carters särställning hos regissören – privat och i arbetet – gör att deras rollfigurer får alltför stor plats på de andras bekostnad, inklusive Alice (Mia Wasikowska). Andra har helt rensats bort, som ödlan Bill, sköldpaddan man lagar falsk sköldpaddssoppa av och gripen som berättar om sin skola.
Men av allt är nog berättelsen det som lidit störst skada. Lewis Carrolls absurda, drömliknande saga blir efterhand en actionfilm som utmynnar i att två arméer som står mot varandra likt Sagan om ringen eller Narnia. Och plötsligt är allt det som var originellt i berättelsen strömlinjeformat till en ordinär slutuppgörelse mellan gott och ont.
Än mer förödande är emellertid ramberättelsens antiklimax. Segerns sötma är aldrig så ljuv som efter en kostsam och uppoffrande strid, och här kommer den alltför lättvindigt och tillrättalagt. Smaken är fadd.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-03-03.
3 x Alice*
Betty in Blunderland (1933) Charmig jazzålderstolkning på sju minuter. Betty Boop river av ett sångnummer i det moderna Underlandet medan Jabberwockyn kastar lystna blickar på henne.
Dreamchild (1985) En freudiansk studie i hur den åldrade Alice i minnet återvänder till Underlandet bara för att inse att författaren där lade ut ledtrådar till sin romantiska och sexuella besatthet av henne. Manus av Dennis Potter.
Alice (1988) Tjeckiske animatören Jan Svankmajers experimentfilmstolkning blandar dröm och verklighet, skådespelare med animation, Carrolls värld och egna skräckmotiv.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-03-03.
* Den kanske mest texttrogna versionen är Nick Willings tv-film från 1999. Finns på dvd.