Tvivel

USAdoubt 2008. Doubt. Regi: John Patrick Shanley. Skådespelare: Meryl Streep, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams, Viola Davis. Längd: 1.44.

När dramatikern och regissören John Patrick Shanley, känd för sitt Oscarvinnande manus till Mångalen (1987), skrev och satte upp sin flerfaldigt prisbelönta pjäs Tvivel 2004 hade det gått två år sedan pedofilskandalen skakade katolska kyrkan i USA. Men trots egna minnen av präster som gömt sina övergrepp bakom svartrockens makt, gör Shanley en dygd av pjästiteln. I denna värld av visshet och kyrklig dogma öppnar han en gråskalans avgrund.

Scenplatsen är en katolsk skola i Bronx 1964. I luften ligger konflikt och förändring, rasmotsättningar och sexuell frigörelse, Vietnamkrig och socialt engagemang. Prästen Flynn (Hoffman) vill slå upp fönstren mot omvärlden, nunnan Aloysius (Streep) vill spika igen dem. Från första scenen, då syster Aloysius ogillande lyssnar till fader Flynns predikan om tvivlets goda makt, tickar konfliktbomben mellan dem.

En till synes trivial händelse och några förflugna ord utlöser maktkampen, där kärlek och moral, tro och vetande, sanning och lögn, tolerans och intolerans blir till skarpslipade vapen. Filmens stora behållning är att se de två huvudrollsinnehavarna samspela som finstämda instrument i ett kammarstycke av Bach. Men jag är faktiskt ännu mer imponerad av de två kvinnliga birollerna, som bägge med rätta Oscarnominerats.

Amy Adams gör en makalös prestation som syster James, en engagerad nunna som kämpar för att bevara sin godhet mot cynism och kalkylerande ondska. Hennes roll är otacksam just för att den är så antiprimadonna, så sårbar och inbjudande till att hånflina bort som svag och naiv. Ändå är hon den starkaste av dem alla. Det är inte undra på att filmen tillägnas hennes verkliga förebild.

Viola Davis mamma till det skolbarn som möjligen har ofredats är lika oförglömlig. I filmens mest skakande scen gestaltar hon vad det egentligen innebär att stå på samhällets botten. Som afroamerikan. Arbetarklass. Kvinna. Och hur valfrihet då stavas pengar.

Styrkan i pjäsen är dess koncentration på de fyra huvudpersonerna instängda – eller snarare inspärrade – i en sönderfallande kammarvärld. När Shanley släpper in omvärlden förlorar dramat något av sin obarmhärtiga koncentration och klaustrofobiska atmosfär.

Värst drabbas scenen då syster James anförtror sig till syster Aloysius och fäller de oförsiktiga ord som utlöser dramat. Här tappar Shanley tilliten till texten och tystnaderna och bryter sönder det laddade ögonblicket med onödiga transportsträckor och flera för handlingen helt oväsentliga bifigurer som ideligen avbryter och fördröjer tills det börjar likna farsens springa-i-dörrar-dramaturgi.

Shanley är också svag för att hamra in symboliken med slägga. I slutet på ovannämnda scen, just när syster Aloysius blottat huggtänderna inför den sårbara punkt som syster James pekat ut hos fader Flynn, kommer en hushållerska triumferande in med en död mus och ett hyllningstal till katten som dödat den. Syster Aloysius instämmer förstås.

Förändringens vindar blåser dessutom lite väl bokstavligt ibland. Nerblåsta grenar får nunnor på fall, och den enda gången syster Aloysius vågar sig ut på gatorna möts hon av en motvind som piskar höstlöven mot hennes kropp. Det senare blir även en övertydlig parallell till fader Flynns allegori om hur en skvallerkärring uppmanas av en präst att skära sönder en kudde så att hon ska se hur förtal sprids som fjädrar i vinden för att aldrig kunna fångas in igen.

Men i sina bästa stunder hittar Shanley ett bildberättande som harmonierar med textens strama, nästan asketiska karaktär. Då fångar han dramatiken i det vardagliga med en utsökt precision: Syster Aloysius dödande maktblick vid matbordet. Fader Flynns tvetydiga mimik när han konfronteras med misstankarna om övergrepp. Syster James osäkra pendling mellan den påbjudna skoldisciplinen och den inre kärleksglöd som manar henne till uppror mot ordningen.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-02-06.