The Unborn – Michael Tapper

USA 2008. Regi: David S. Goyer. Skådespelare: Odette Yustman, Gary Oldman, Meagan Good, Cam Gigandet. Längd: 1.26.

Judisk skräckmytologi har varit en sällsynt gäst i populärkulturen efter den tyska filmen Golem (1920) och jiddischpjäsen Dybbuk (1921). När regissören-författaren Goyer återuppväcker genren i The Unborn använder han dybbukmyten – döda som tar ofödda eller levande barns kroppar i besittning – för att anknyta till arvet efter Förintelsen.

Berättelsens upprinnelse ligger i de grymma medicinska experiment som Josef Mengele utförde på tvillingar. Ett av barnen blir besatt av en dybbuk, och många år senare hemsöker gengångaren barnets släktingar. Idén är djärv, och det är tydligt att filmen vill säga något om en historisk ondska som håller på att glömmas bort av en historielös generation. Men man gräver inte särskilt djupt i Auschwitz fasor, och det finns ingen relevant spegling mellan dåtid och nutid.

Sensmoralen förblir grumlig och skräckdramaturgin tämligen konventionell: chockeffekter varvas med ganska ointressanta karaktärsscener och halvhjärtade komiska dialoger. Ett par surrealistiska dröminslag är originella, bland annat en som förebådar slutet.

Fast ibland blir det bara fel när man direkt lyfter in tvåtusenåriga skräckbilder i nutid. Också våra rädslor är historiskt betingade. Hundar eller människor med uppochnervända huvuden representerar knappast dagens fasor. Och under scenen i toalettbåset undrade jag hur Goyer kunde missa likheten till en sketch i Scary Movie.

Slutknorren öppnar – surprise, surprise – möjligheten till en uppföljare, som dessvärre ser ut att bli en repris på fosterskräckkalkonen The Unborn från 1991. Det är ett dåligt omen. Unborn 2, beware!