USA 2009. Regi: Quentin Tarantino. Skådespelare: Brad Pitt, Diane Kruger, Mélanie Laurent, Cristoph Waltz. Längd: 2.33.
Fransk cinéma och amerikansk ultraviolence besegrar Tredje Riket i nyinspelningen av en italiensk lågbudgetimitation av 12 fördömda män. Handlingen: En elitstyrka – The Basterds – bestående av både allierade och avhoppade tyskar, däribland flera judar, tar sig våren 1944 in i det ockuperade Frankrike. Syftet är att mörda och lemlästa så många tyska soldater som möjligt och på så sätt demoralisera nazitrupperna inför D-dagen.
Den egentliga handlingen: Ja, vad har man actionfilmnazister till? Att dö på ett spektakulärt och avskyvärt sätt, förstås. Helst efter att vi bevittnat deras egna brutaliteter, så att vi först kan njuta av ont våld och sedan av gott våld. That’s entertainment!
Här handlar det inte om att ställa besvärliga frågor om nazismen som en del av en europeisk idétradition. Då kryper verkligheten in, det kan bli obehagligt. Tarantino – den postmoderne kelgrisen – proppar därför in så många historiska anakronismer, populärkulturella referenser och andra blinkningar till publiken som han bara kan. ”Nothing exceeds like excess”, för att citera Scarface.
Vi kliver in i ”det var en gång i naziockuperade Frankrike” till en remix av ”Für Elise” blandat med musiken till Den gode, den onde, den fule. Och vi förstår att mötet mellan SS-skurken Landa och den skrämde franske bonden är en pastisch på inledningsscenen i Sergio Leones klassiker. En brittisk filmkritiker har skickats som spion och klär ut sig till SS-officer bara för att hamna i en trivialiaduell om tysk mellankrigsfilm med några misstänksamma officerskollegor på en fransk bar.
Alltmedan kommandorebellerna i det uppkäftigt felstavade Basterds använder apacheteknik i sina mord- och skalperingsräder genom landet. Apacherna anspelar förstås på västerngenren men också på en legendomspunnen Parisliga som inspirerat många filmer, som stumfilmsföljetongen Les Vampires. Sådär kan en cineast hålla på att använda filmen som ett trivial pursuit-spel.
Men spännande eller kul blir aldrig C-filmskräp uppblåst till mångmiljonprojekt. Den fläskiga budgeten och satsningen på en masspublik slipar bort den udd som bara riktiga kultfilmer kan ha. Filmens kontrafaktiska historieskrivning om nazielitens förnedring och fall blir aldrig så inspirerat serietidningsskruvad som i originalet från 1978. Här finns inga överraskande smaklösheter, inga fyndiga berättargrepp, som hos den tidige Tarantino.
Varken Pitts sydstatssläpiga kommandoofficer med uppercutprovocerande underbett eller Mike Myers brittiska generalfjolla får någon komisk stuns på sina karaktärer. Den ende som glimtar till på allvar är österrikaren Christoph Waltz som den både pajasaktige opportunisten och kallhamrade SS-psykopaten Landa. I övrigt är det tamt, livlöst och konventionellt. En likgiltig ”folklig” Tarantinoprodukt, och det är värre än en dålig Tarantinofilm.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-08-21.
3 x andra världskri
get i Frankrike
Ockuperat land (La Chagrin et la pitié, 1969). Omdebatterad dokumentärfilm av Marcel Ophuls som gör upp med samarbetspolitiken under nazisternas ockupation. På brittisk dvd under titeln The Sorrow and the Pity.
Skuggornas armé (L’Armée des ombres, 1969). I den thrillerbetonade skildringen av motståndsrörelsen använder gangsterfilmmästaren Jean-Piérre Melville både Joseph Kessels roman och sina egna erfarenheter. På svensk dvd under titeln Army of the Shadows.
The Big Red One (1980). Actionspecialisten Sam Fullers delvis självbiografiska filmatisering av en amerikansk patrulls upplevelser under befrielsen av Europa. På svensk dvd.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-08-21.