USA 2009. Regi: Peter 
Cornwell. Skådespelare: Virginia Madsen, Kyle Gallner, Elias Koteas, Amanda Crew. Längd: 1.32.
Gengångare slår i dörrar och ektoplasman yr när det är dags för en ny variant på Huset som Gud glömde. Den här sägs också vara ”baserad på en sann historia”, som redan ”dokumenterats” i en tv-film med snarlikt namn 2002. Liksom förebilden, är filmen en provkarta på spökeffekter som den ockulta industrin slog mynt av under en nyandlig våg kring förra sekelskiftet.
Då, för hundra år sedan, ryckte trollkarlen Harry Houdini ut och avslöjade spökerierna som cyniskt arrangerade bluffeffekter. Men i skuggan av det postmoderna antiförnuftet har den typen av mysticism gjort comeback och gör åter anspråk på att vara en annan verklighet. Fast den här filmen övertygar nog ingen.
Skrämselhicka får man nog bara av ljudeffekterna, när en dörr slår igen eller ett räligt lik uppenbarar sig med en musikskräll. Snart inser man att det mest är tomt skrammel, och när en präst uppenbarar sig för att tala poltergeistrarna till rätta med en korslagd magnet i handen har gränsen mot det löjliga passerats för länge sedan.
Man behöver inte ha läst Susan Sontags essä om sjukdom som metafor för att se hur filmen på ett obehagligt sätt knyter ondskan till äldste sonen Matts cancer. Som i Exorcisten och andra skräckfilmer med religiöst hokuspokus som förklaringsmodell står vetenskapen maktlös medan prästen är den enda som fattar något. Rent nonsens, alltså.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-04-28.